Om man skulle

Torsdag kväll, rätt sent

Hördu, matte...

...jag funderar på om jag skulle tassa ut en sväng?  

Till min förvåning öppnar matte dörren, jag tittar ut och tar mig en allvarlig funderare.

Nä, det här var väl inte riktigt vad jag hoppats på? Kändes inte det minsta skönt. Typiskt, när dörren för en gångs skull öppnats så här dags!
Jag vänder mig om, tassar in i sängkammaren och lägger mig i husses säng.

"Det var bättre förr", kan människorna säga ibland. Det var inte alls länge sen det var bättre, tycker jag! Jag minns väldigt väl hur härligt det var att kunna tassa ut nästan när som helst utan betänkligheter. Nåjam, jag har ju i alla fall alternativet hussesängen, så jag ska väl inte klaga? Bara litet...

Hoppas ni får en trevlig helg!


 
    

Lättlurad är jag inte!

Tjata inte, jag kommer när jag är klar!

Vi har ofta diskussioner gällande tassa ut eller inte? Jag vet inte hur ni är, men jag har i alla fall svårt att tassa ut direkt när jag vilat? Det är mycket som jag vill göra först. Sträcka på mig, fundera litet, kanske tvätta av mig. Spelar ingen roll om jag legat inne massor av timmar. Särskilt då verkar de tro att jag har bråttom ut? Har jag inte. Vet vad de tänker på. Att jag behöver tassa ut. Händer väldigt sällan att det trycker på så under dagtid. Men oj, vad det kan tränga på vid 2-3-tiden på natten! Ingen i grannskapet kan undgå att märka det!

På dagarna går husse ibland ut i förväg, liksom för att visa hur skönt det är där ute. Alltså lura ut mig! Såna trick går jag inte på. Jag tassar ut när jag känner för det, och är beredd. När man snart är arton år har man lärt sig en hel del om livet, och hur man ska leva det!

Och så händer det, igen?!

Allvarligt jamat, nu har jag bott här i snart FJORTON ÅR, och du går fortfarande till dörren för att släppa ut mig, när det är mat jag vill ha? Jo, jag vet att jag klagat på detta många gånger, men jag tror ju att varje gång är den sista? Och så händer det, igen!

Jag får allt mindre tålamod med detta beteende ju äldre jag blir. Nu får hon sig en ordentlig utjamning. Frågan är om det hjälper?


 

Och jag har fått...

Vad gör man när det dumma vädret omöjliggör alla försök till normala toalettvanor? Man måste givetvis passa på när tillfälle gives! Vilket har varit runt tretiden på nätterna. En ganska opraktisk tidpunkt, har jag noterat, för mina människor är enormt trögstartade så dags? Jag vet inte, men ibland kan man tro att de bara låtsas inte höra mig, i tron att jag ska ge upp? Har ni hört så dumt? Men om man tar i ordentligt brukar det ordna sig. Ni vet, de där kraftfulla brösttonerna? Mycket effektiva!

Idag har jag fått besök, av minisen. Han ska sova här i natt. Så den här natten får matte och husse klara sig utan mig. Jag brukar alltid hedra övernattande gäster med min närvaro. Minisen har dessutom ett praktiskt format, det blir massor med plats över för mig! Matte i all ära, men litet trångt blir det allt att samsas med både henne och Puff!

Idag är det en riktigt bra dag! Inte bara att jag fått besök. Jag har fått ett julkort! Ett alldeles eget! Tack snälla Kjelle Bus!

Gissa vem?

Det här är AVSKYVÄRT!

Nu bara måste jag få klaga. Jag avskyr det här vädret! Har aldrig tyckt så illa om det här hemskt kalla, som jag gör nu. Matte försöker lura ut mig ibland, men det går jag inte på! Känner på nosen det isiga som strömmar emot mig, så jag aktar mig att komma för nära dörren. Har ju varit med förr, vet att jag plötsligt kan befinna mig där ute på något obegripligt sätt?

Att tassa ut två gånger om dagen är vad jag kan sträcka mig till. En gång brukar bli när matte går för att hämta ved. Passar bra, eftersom min toalett råkar vara placerad under vedboden. Hinner precis uträtta det jag ska, för att sedan följa med matte in i huset igen. Gissa vem som är först innanför dörren?

Eller?

Jo, jag ska nog...eller inte?

Det är inte klokt så många gånger varje dag man måste fatta detta svåra beslut? Ska man tassa ut? Det skulle ju behövas en liten sväng åtminstone. Men. Fy, vad det känns obehagligt kallt på nosen. 

Är det inte bäst där inne ändå, när allt kommer omkring? Varmt och skönt, och mjuka sängar. Och, man kan ju fönsterspana! 

Fast en kort runda, bara för att undersöka om någon varit här, hur klokt är det att lämna allt obevakat? 
Eller, kanske kan jag ta det senare...eller...eller...

Positivt bo på hotell?

Vi tre katter bodde ju på hotell flera veckor för inte så länge sedan. Under mitt långa liv har jag hunnit med rätt många sådana vistelser, även om jag aldrig bott så lyxigt som den senaste gången. När jag återvänt hem efter dessa övernattningar, har jag alltid fortsatt mitt liv precis som vanligt. Inte minsta skiftning i min karaktär har kunnat skönjas.

Jag har ju två kattfröknar som inneboende, ett känt faktum för tidigare läsare. Att jag skriver "inneboende" beror på att de flyttade hit långt efter mig. (Ändå tar de sig ibland friheter vida utöver vad som passar sig, vilket förorsakat mig en hel del lidande.)

Hur som helst, med fröken Puff har efter jamade hotellvistelse hänt något? Hon vågar saker hon tidigare avstått! Som att tassa ut på altanen. Inte ens om matte öppnade dörren tordes hon kliva ut mer än någon enstaka gång. Nu, när hon kom hem från hotellet, skyndade hon sig direkt till kattluckan mot altanen och tassade ut! Och har så fortsatt. Men det är inte nog med det. Än märkligare saker har hänt.

Puff har hälsat nos mot nos på mig! För första gången någonsin! Jag kände mig litet osäker i situationen, och satt alldeles stilla. Skulle ju vara väldigt skönt om hon slutade vara så misstänksam mot och rädd för mig. Kanske måste jag boka in henne för några extra veckors hotellboende?

Nio liv??

Tänk om det är så väl, att jag har nio liv! Då ska jag -i nästa- vara tuff, och inte låta några tjejer diktera villkoren i mitt liv. Nä, minsann, då ska jag bestämma var matskålen ska stå! I nåt liv ska jag också se till att kunna göra det där som jag inte riktigt minns vad det är, bara att jag tror jag går miste om något i det nuvarande livet?

Det är lätt drömma om ett annat liv. Ett, där man vågar saker, man inte törs nu. I det andra livet är man framåt och duktig, har en massa vänner och gör allt det där man borde, men inte orkar idag. 

Nu vill jag än en gång påjama, att detta är en klokbok för våra tvåbeningar. Vi katter är ju redan mästare på att göra det bästa av alla situationer, och leva just nu, utan dåliga samveten eller oro för framtiden. Men våra människor!?

Jag återkommer ständigt till detta, hur man måste passa på att leva just nu, i denna sekund. Att saker, man kanske tycker är litet vardagliga och trista att göra, kan vara det man saknar mest, om man inte kan utföra dem längre. Ibland tycker jag det är väldigt motigt att tassa ut på jobb, och försöker slippa undan i det längsta. Men tänk om jag inte behövdes där ute? Eller om ingen brydde sig om allt jag uträttar här inne med spinnterapi, magmassage och kärlekskurrande?

Jag lever mitt enda liv. Njuter av det jag får, och löser problemen när de dyker upp. Eftersom jag förmodligen inte kommer se röken av de andra åtta liven, måste jag göra det här livet så bra jag bara kan.

Önskar er alla, mina kompisar, och era människor en härlig helg! Det sägs att våren ska komma på allvar...Vi tassas igen på måndag!

Ordningen är återställd

Rymlingarna, -det vill jama matte och husse- är tillbaka, och jag måste erkänna, att jag klarade mig ganska bra utan dem. Innan matte gav sig iväg på fredagsmorgonen hann jag uträtta det viktigaste där ute, och det var skönt. Det är ju just det där låderiet, som jag ogillar mest av allt när mina människor är borta. 

Min favoritgranne kom och hälsade på flera gånger om dagen, och givetvis passade jag på att diskutera uppkomna situationer med honom. Att vara ensam kille omgiven av två systrar är inte alltid alldeles enkelt. Plus att jag inte fick tassa ut. Allt detta behövde jag få jama ut om, och han tog sig tid att både lyssna och gosa.

På lördagen fick jag extra mycket besök. Då kom en av mina lillhussar tillsammans med en av de stora minisarna. De stannade ganska länge. Jag framförde som förslag att jag skulle få tassa ut, men tyvärr var de just då både blinda och döva.

På söndagskvällen hörde vi äntligen ett välbekant brummande ljud utanför huset, och vi parkerade oss alla tre precis innanför dörren. Och nu var det bråttom, kan jag meddela. Inte att hälsa, det fick anstå. Nä, det var andra behov som var större just då, så jag rusade ut direkt, utan att jama hej till husse och matte. Men det gjorde jag sedan förstås. Det blev både magmassage på husse och armvecksbuff på matte. Och matte har lovat att det ska dröja länge innan hon rymmer igen. 

Förresten tassade vi ner ett välkomstbrev till matte och husse när vi hade litet tråkigt en dag. Vill ni läsa?

"Hejsan lilla Matte o Husse, välkomna hem! Vi har haft det bara bra under er bortavaro! Tack vare Lars som varit här varje morgon och kväll och gett oss god mat, smek och samtal. Undertecknat de små missarna och så Stor-Gustav!! Mjau på er. Vi katter!

Vi såg att de blev både förvånade och imponerade över våra kunskaper i människospråket och innehållet i brevet. Med all rätt. Särskilt med tanke på deras urusla framåtskridande när det gäller jamiska. Men de ska inte känna sig mindervärdiga. De är ju människor, och vi är katter.