Inte min idé om en bra måndag

När jag inte fick tassa ut på morgonen anade jag en hel skock med ugglor i mossen. Vad hjälpte det, när flyktmöjligheten under sängarna omöjliggjorts genom en stängd dörr, och några alternativa ställen inte fanns? 

Naturligtvis besannades mina farhågor. Innan jag visste jamet av var jag placerad på den där obehagliga bänken hos vettisen. För sjuttionionde gången skulle mitt öga kontrolleras på olika sätt. Och det gick väl an. Men sen råkade matte nämna att jag kräkts litet en del nätter på sistone, och då fick jag ställa mig på vågen. De var inte nöjda med att jag blivit av med en hel del sedan jag var på djursjukhuset senast. Då ringde vettisen till en annan djurklinik och frågade om de kunde ta prover på mig? 

Så, kan ni tänka er, jag fick fortsätta till en ny vettis! Det var jag inte glad åt! Väl där togs det blod ur min tass, och så blev min mage fotograferad. När allt var klart berättade de vad jag redan visste, att jag är i prima form! Det var visserligen något litet med njurarna, så jag ska få annan mat. Har provsmakat den, och den är absolut ätbar. 

Sen kan jag tycka att det är smickrande att både den första och andra vettisen uttryckte sin förvåning över att jag är sjutton år. Det hade de aldrig kunnat tro, sa de båda två!





 

Mutor?

Det var allt tur att det bara var nån slags skämt i onsdags, det där om att mitt växthus skulle ockuperas av fjärilar! För nu kan jag meddela, att jag tagit det i besittning på allvar. Hela påsken har jag bott där, från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Uppåt trettio plusgrader i luften, och ett golv som blir varmt när man ligger på det, inte så tokigt, eller hur? Att mina människor försvunnit litet då och då har jag faktiskt struntat i, för både mat och vatten har erbjudits i växthuset. 

Jag har trivts så gott där, att jag låtit bli att, som brukligt, komma fram och hälsa när de återkommit från sina rymningar. Måste till och med erkänna, att det ibland krävts en hel del övertalningar för att sedan få mig att lämna mitt paradis. Mutor, kallade husse det?

Igår kväll blev jag varse något högst upprörande. Hade ganska nyligen kommit in, och satt i fönstret och spanade.  Då fick jag syn på Det. Genast sprang jag skyndsamt till ett annat fönster, sedan ut på altanen, och därefter tillbaka till fönster ett. Detta upprepade jag flera gånger, innan jag jamade till matte att vidare kontroll måste ske utomhus. Tror ni jag fick det? Nä, just det. Det var för sent!? Så typiskt människor, att inte fatta hur viktigt det är att grundligt undersöka saker och ting?

Så det blev som vanligt, efter ett tag gav jag upp, lade mig på husses mage och somnade.

Avklarat för den här gången

Det är flera som uttryckt oro för skåpmonstrets framfart under den långa tiden jag var på semester? Mina första dagar hemma hade jag inte en tanke på detta monster, var bara ivrig att få komma ut och se efter allt. Men härom dagen tog jag tag i saken.

Ställde mig framför skåpet, och öppnade dörren. Lyckligtvis har mina människor lärt sig att detta skåp alltid måste ha en lucka på glänt. Dessutom insåg nu matte mitt behov av arbetsytor, och plockade därför bort några kastruller som stod i vägen. Medan hon sedan gick och hämtade kameran, undersökte jag snabbt de inre regionerna. När hon kom tillbaka, var inspektionen redan avklarad. 

Om monstret dansat på bordet medan katten var borta, så syntes inga spår av detta nu. Kunde tvärtom konstatera, att allt såg ut att vara i god ordning. Men jag vet också av erfarenhet, att regelbundna kontroller är nödvändiga. Något finns där inne. Så mycket är jag helt säker på!





 

Gissa?

Någon som kan gissa var jag är? Det är ett ställe som kräver tillsyn, så mycket kan jag avslöja. Trots massor med arbete utomhus nu, får inte denna plats försummas. Måste ändå erkänna, att jag så här års gör mina kontroller alltför sällan. Kanske några gånger i månader, bara, mot vinterns nästan dagliga inspektioner. Och jag måste erkänna, att man nog måste läst en del av vad jag tidigare berättat, för att ha ett hum om var jag är.

Igår blev det i alla fall äntligen av. Man får passa på att klara av såna här uppgifter inomhus, när det är dåligt väder. Att bara ligga och vila är ju för trist!

Nu är det bara två dagar kvar...

Stakethoppet

Hallå, ser ni mig?? Jag är borta på favoritgrannens tomt och håller vakt. Han åkte iväg med bilen. 

Fattar posto vid vaktträdet

Passar på med litet klätterträning, samtidigt som jag får en fin överblick

Kontrollen är slutförd. Läget är lugnt, inga bovar, möss eller hundar i sikte. Tar sats...(jag är precis vid staketet, på mitt speciella hoppa-över-ställe)

...och matte lyckas knäppa i precis rätt sekund, för i nästa är jag nere på min egen tomt.

Efter slutfört uppdrag tassade jag in lagom för att upptäcka husse i soffan. Där vi tog vi en paus från arbetet tillsammans. Det är härligt att vara sin egen arbetsgivare.

Bara en tidsfråga

Av någon totalt obegriplig anledning får jag aldrig utforska det mest intressanta och spännande utrymmet i mitt hus. Eller, rättare jamat, under huset. Källaren. Det mest spännande där är öppningarna, som man kan hoppa in igenom. Där kan man undersöka det som inte är källare,  bara en massa sand med eggande dofter. Utrymmen, som verkar anpassade i höjd för just en katts inspektioner. Men det är helt tji. Åtminstone när det gäller matte.

När matte går ner i källaren och lämnat dörren öppen, vågar jag helt enkelt inte tassa ner. "Stanna där, Gustav", har hon sagt med sträng röst så många gånger, att jag snällt blivit sittande utanför och väntat. Sen har jag fått jättemycket beröm när hon kommit tillbaka. Men med husse....

Härom dagen var husse nere i källaren. Jag vet ju vad som gäller när matte är där nere. Men gäller detsamma när husse är där? Nä, inte vad jag känner till? 

Det blev ett väldans liv på husse när jag påbörjade min kontroll där nere. Det gällde att sno sig på, om jag skulle få något gjort. Med blixtens fart ilade jag runt bland allt, och försökte nosa så gott jag hann. Tyvärr nådde jag inte det mest lockande stället, krypgrunden under huset, innan husse lyfte ut mig därifrån.  Men det är förstås bara en tidsfråga innan jag lyckas med det också.


Det gäller bara att överlista husse.