Vana - eller ovana?

Hej på er, idag är det Puff-dag igen! Tänkte jag skulle ta upp det här med ovanor. Har ni någon sådan? Fast varför kalla det ovanor, egentligen, jag tycker det helt enkelt är en vana? En av mina är att dra bort pälsen på ett speciellt ställe nere på

Vad då kal fläck? Jag vill ha det så!

ryggen. Det har jag gjort i många år. En av vettisarna sa, att det är som att bita på naglarna för människor. Att jag har en oro inom mig. Och det kan jag hålla med om. Till exempel när jag vaknar, då är jag alltid orolig att ingen ska finnas i huset. Ropar högt för att försäkra mig om att någon ska svara. Matte, alltså. Det är bara hon som räknas, på riktigt. Nästan all min vakna tid vill jag sitta hos henne. Då är jag lugn!

Sen har jag förstås mitt stora orosmoment, den andre katten här. Alla säger att han är så snäll, men jag vet vad jag vet! För att inte jama om vad gästande katter har för erfarenheter av honom?! Härom dagen såg matte den där katten som han jagade upp högt i ett träd i höstas. Den tassade på andra sidan granntomten. Kanske gör den som jag, försöker hålla sig på säkert avstånd?

Har en annan vana också. Jag krafsar. På allt möjligt, till exempel möbler, och på matte. Inte klöser, alltså, det gör jag på mitt klösträd, förstås! Nä, mitt krafsande är en förfinad form av klösning, med nästan indragna klor. Tycker det är ett bra sätt att jama "hej, här är jag!". Sånt kan väl inte kallas ovana? 

Nu är jag nyfiken på om ni har några vanor? Med eller utan o framför. 

Och så önskar jag alla en helg full av vårsol och njutning!


 

Kontrollstation 1

Nu är det slut på att efter genomfört utejobb bara tassa in i sitt hus för en matbit. Först ska jag passera kontrollstationen, det vill jama noggrann kamning på kontorsstolen. Varenda gång jag kommer in!

Inte för att jag har så stora invändningar, kan till och med vara skönt en liten stund, men bara en liten. Oftast blir jag ändå otålig, för det var ju inte precis det jag hade i åtanke, när jag bestämt mig för att komma in. Att försöka smita är dock inte att tänka på, särskilt inte om det gjorts fynd i pälsen. Och de har varit ett antal. Varken sprut i nacken eller medaljong om halsen verkar imponera på de blodsugande rackarna. Fast en som matte hittade var död. Ostraffat ger man sig inte på mig i alla fall. Alltid någon utdelning för det otäcka ögonblicket jag blir sprutad.


 

Åkte dit - IGEN!

Piff låg under täcket i mattes säng, och jag låg på husses säng. Vi njöt en välförtjänt vila igår eftermiddag. Allt andades lugn och ro. Jag, som låg ovanpå sängen, insåg faran först. Matte kom in med en bur, som hon försiktigt ställde ner på sängen bredvid Piff. Sedan vek hon undan överkast och täcke, grabbade tag i stackars Piff, som knappt hann fatta något innan hon satt inne i buren. 

Det behövdes ju ingen större intelligens för att dra vissa slutsatser av detta, så jag förpassade mig skyndsamt i säkerhet under sängen. Avvaktade en god stund. Inget mer hände, annat än att Piff flyttades till en stol på kontoret. Husse kom hem med bilen, och allt verkade normalt. Släppte litet på vaksamheten, och hoppade upp i ett fönster. Då slog hon till, matte! Att man alltid ska vara så naiv, och blåsa faran över för tidigt?

Som ni förstår var det dags att bli stucken, klämd på och vägd. Jag fick sitta där i min bur och höra hur Piff väste och morrade. Sände deltagande jam till henne, men jag tror inte det hjälpte. Sedan åkte jag upp på bordet. Reflexmässigt duckade jag i buren, av erfarenhet visste jag vad som väntade. Sticket gick väl an, och jag visade hjälpsamt upp mina tänder. Men så var det vikten. 

Nu är det ju som så, att jag faktiskt inte kan hjälpa, att jag inte kunnat träna som vanligt. Har därmed gått upp litet i pälsstorlek, vilket jag inte har några som helst problem med. Det är förresten bara bra att ha litet päls att ta av, när hårdträningen börjar igen där ute. Ett reservlager är väl aldrig fel?