Inga problem

När det har varit så ljuvligt, som det varit nu en tid, beger jag mig iväg på morgonen, och sedan kommer jag inte hem igen förrän till kvällen. Mina människor undrar var jag håller hus hela dagen? Men jag jamar varken fågel, fisk eller mitt emellan. Inte ens när det bränns röjer jag min position. 

Alltså har jag varit tämligen osynlig den här helgen. Men idag blev jag nödgad att ändra rutinerna. Regn i pälsen gör det enkelt att ge upp principer. Förresten var det inte bara regn jag hade i pälsen när jag kom in, en loppa passade också på. Efter litet besvär förpassades den till lopphimlen, medan jag lugnt satt och väntade på att bli färdigkammad. Efter en lång sommar har jag lärt mig att detta är något som bara måste accepteras, kamning alltså. Och eftersom jag är en ovanligt tålmodig och lugn katt är det faktiskt inga problem.



 

Fästingrekord

Jag är en godmodig typ med stort tålamod, men nu börjar det naggas i kanten. Enligt min mening råder det kamningshysteri i mitt hus! Åtminstone vad mig anbelangar. 

Matte säger att hon aldrig sett så många fästingar på mig förut? Jag hinner knappt sätta tassen utanför dörren innan de tydligen hoppar på mig? En hade dessutom haft det dåliga omdömet att gömma sig och suga sig fast på min haka. Stor och full av mitt blod fick den sitt straff, dömd till omedelbar kremering.

När jag nu accepterat sprut i nacken (motvilligt) och en medaljong hängande om halsen, (som fastnar i matskålen ibland), kan jag tycka att fästingarna skulle vara smarta nog att välja ett annat byte? Nu börjar jag i alla fall sätta tidsgränser för kamningarna. En minut ungefär tycker jag är lagom. Ska ju ändå snart ut igen. Och sen är det dags för nästa kamning. Och nästa...och nästa... 

Traktens mest välkammade?

 

Kontrollstation 1

Nu är det slut på att efter genomfört utejobb bara tassa in i sitt hus för en matbit. Först ska jag passera kontrollstationen, det vill jama noggrann kamning på kontorsstolen. Varenda gång jag kommer in!

Inte för att jag har så stora invändningar, kan till och med vara skönt en liten stund, men bara en liten. Oftast blir jag ändå otålig, för det var ju inte precis det jag hade i åtanke, när jag bestämt mig för att komma in. Att försöka smita är dock inte att tänka på, särskilt inte om det gjorts fynd i pälsen. Och de har varit ett antal. Varken sprut i nacken eller medaljong om halsen verkar imponera på de blodsugande rackarna. Fast en som matte hittade var död. Ostraffat ger man sig inte på mig i alla fall. Alltid någon utdelning för det otäcka ögonblicket jag blir sprutad.