Sjukhusbesök

I lördags kröp jag längs golvet in under sängen och ville inte komma fram. Då ringde mina människor till djursjukhuset.

Det är ett HEMSKT ställe!!!

Men jag hittade ingen flyktväg. Jag blev så hemskt illa behandlad sen, ni kan inte tro vad de gjorde?! De tvättade och bände, stack mig med den ena sprutan efter den andra. Sedan sa de åt matte och husse att komma tillbaka om nån timme. Efter det minns jag inte så mycket, jag blev väldigt trött. När jag piggnade till hade en klo försvunnit, den som satt litet högre upp på benet. De påstod att den satt lös efter slagsmålet. Och att jag hade infektioner både här och där efter det.

Nu tycker jag livet är riktigt eländigt. Även om jag inte har ont, för jag får nån slags morfin tre gånger varje dag. Det är okej. Men antibiotikan...den är PEST! När matte kommer med den sprutan gör jag allt för att försvara mig. Har liksom passerat min gräns för tolerans nu. Efter det kommer ögonkrämen. Kan jag till nöds acceptera. Men den förjamade TRATTEN!! Ska jag ha minst en vecka. Lyckades få den av mig förut, åh, vilken lättnad! Då kom matte och förstörde lyckan genom att sätta tillbaka den med ett extra band, så nu är det väl kört, är jag rädd? 

Min enda tröst i denna miserabla tillvaro är att få ligga så här, på husses ben. Då är livet nästan som vanligt igen, för en stund. Och vettisen trodde att jag skulle klara av det här, och bli som innan slagsmålet. Det hoppas vi på, allihopa.