I högsta laget

Som jag skrev igår, har sommaren varit utan problem. Ända till den otrevliga gårdagen. Ja, ni ser ju själva?

Inte nog med att det kommer någon och försöker lägga beslag på Mitt Område, utan inkräktaren tvingar mig dessutom till att klättra högt, högt upp i tallen, högre än jag någonsin varit! För givetvis fanns inget alternativ, vederbörande bara måste åthutas och upplysas om vems marker detta är!

Jag hade precis påbörjat detta upplysningsarbete när jag hörde husse ropa där nere. Väldigt olämpligt att störa mig just då tyckte jag, och tog ingen notis om honom. Då började det helt plötsligt regna på oss! Ösregna! Dessutom förföljde det oss, regnet! Inkräktaren och jag fattade snabbt ett gemensamt beslut att fortsätta undervisningen längre ner. Åtminstone var det min intention.

  

Men inkräktaren, som var en ungkatt, bara smet förbi mig helt fräckt, och sprang fort iväg bort över stranden. Med mina sexton år på nacken måste jag ju tänka mig för litet var jag satte klorna. Fast när jag väl var nere skyndade jag mig iväg efter den andra katten, övertygad om att den behövde kompletteringsundervisning.

Tyvärr visade den inget intresse för ytterligare upplysningar om lagar och regler här, utan var spårlöst försvunnen? Nåjam, huvudsaken den uppfattat budskapet, så jag slipper ta mig upp i tallen igen. Eller, om sanningen ska fram, att ta mig nerför den. Sånt ska man slippa när man är en mogen katt, även om man är i osedvanligt god form!

 

Från den gamla goda tiden

Det här är en av de första bilderna som finns sparade på

mig. Då var jag bara åtta år. Tallen, som jag sitter i, var min älsklingsplats för spaning. Dagligen satt jag där och spejade ut över stranden, i säkerhet för alla lösspringande hundar. Så kom den stora stormen och saboterade mitt träd. Bara bröt sönder det. Husse visste förstås vad just den tallen betydde för mig, så han sparade  nedre delen, den som jag brukade ligga på. Stormen hade varit hygglig nog och inte förstört den. 

Spaningsplatsen blev ändå aldrig mer densamma efter det. Jag har provlegat där några gånger, för just liggplatsen är faktiskt intakt. Men samma känsla är det inte att ligga på en förlängd stubbe, som när jag hade ett högt träd, med tallkronan vajande över huvudet. En sak duger stumpen dock utmärkt till, den är ett alldeles ypperligt klösträd!

Inte som förr, men...

För några dagar sedan följde jag med matte till vedboden. Utanför den står min före detta spaningstall, min absoluta favoritplats. Innan stormen kom och dödade den. Nu står bara en stubbe, modell större, kvar. Tycker jag, åtminstone. Egentligen är hela den delen kvar, som jag brukade ligga och spana ifrån. Det är ungefär där jag står på bilden här nedanför. Men ändå. Jag tappade känslan för tallen totalt efter stympningen.

Men nån enstaka gång händer det att jag gör en trädrusning där. Det duger den fortfarande till. Och det hann jag precis med när matte var inne i vedboden.

Ligga här och spana? Tror inte det...

Sist till dörren är en fjant!