Lisa: Mitt eget rike

Jag älskar så min lekplats! Med bästa sovplatsen högst upp, inte att förglömma. Jag vet inte varför människorna ibland kallar mig för "ers kungliga höghet", men det här är verkligen mitt rike!

Lisa: På ett nafs

Uppe vid taket är fint att sitta

Säker och trygg är jag här

och kan över omgivningen titta

Men...

upptäcker mattes fötter, på ett nafs är jag där!

 

Lisa: Grönt ska det vara!

För en tid sedan fick jag en sovpelikan. Vet ni inte vad det är? En fågel med långa ben som är mysig att nosa på när man ska sova, förstås! Här har jag tagit den med mig högst upp i mitt klösträd. Håller om den litet, så den inte kan smita. 

Nån som undrar över kvistarna? När det kommer blombuketter med kvistar i paxar jag genast kvistarna. Drar jag ut dem med en gång. Resten kan få stå kvar. Blommor tycker jag är helt ointressanta. Grönt ska det vara! Min allra första kvist har efter några månaders bearbetning blivit en knappt decimeterstor pinne. Duger till nöds. Men nu har jag fått nytt fräscht material, som ni ser!

Hoppas ni får en skön och avkopplande helg! 

Med klös

Inne i mitt hus står något som ska föreställa klösträd? Fast jag har aldrig använt det. Varken det, eller något av de andra substituten som har stått där. Mitt bästa klösträd står på vedbacken. Som ni ser har jag varit där rätt mycket! Och kolla vad jag har klöst till genom åren. Ett hjärta! Visst är det fint?

Från den gamla goda tiden

Det här är en av de första bilderna som finns sparade på

mig. Då var jag bara åtta år. Tallen, som jag sitter i, var min älsklingsplats för spaning. Dagligen satt jag där och spejade ut över stranden, i säkerhet för alla lösspringande hundar. Så kom den stora stormen och saboterade mitt träd. Bara bröt sönder det. Husse visste förstås vad just den tallen betydde för mig, så han sparade  nedre delen, den som jag brukade ligga på. Stormen hade varit hygglig nog och inte förstört den. 

Spaningsplatsen blev ändå aldrig mer densamma efter det. Jag har provlegat där några gånger, för just liggplatsen är faktiskt intakt. Men samma känsla är det inte att ligga på en förlängd stubbe, som när jag hade ett högt träd, med tallkronan vajande över huvudet. En sak duger stumpen dock utmärkt till, den är ett alldeles ypperligt klösträd!

Paradiset?

Det här måste vara kattens paradis? Kan det bli bättre än så här???

Första helgen i april! Där jag bor har det varit vår länge, men nu är det vårmånad långt upp i norr! Så underbart när det kalla försvinner, och det varma kommer! Önskar er alla en härlig helg! 



 

Vedhelg

Så blev det en alldeles vanlig helg. Jag har lagt ner mycket tid på att kontrollera hur husse lagt veden inne i vedboden. Förut låg den vid staketet. Det tyckte jag var bättre, för ibland använde jag den traven som spaningsplats. Inne i vedboden är spaningsobjekten försvinnande få. Dessutom är där nästan alltid låst. 

Förr, för länge sedan, innan den Stora Stormen kom och gjorde om min spaningstall till en ynklig förväxt stubbe, spanade jag ju alltid därifrån. Jag älskade min tall. Trots att själva liggplatsen fortfarande finns kvar på den, har jag inte förlikat mig med det nya utseendet. Har provlegat bara nån enstaka gång. En egenskap är dock intakt, som klösträd duger det alldeles utmärkt!

Och hurra för mitt växthus, som jag numera har full tillgång till. Eftersom dörren alltid är öppen, är det perfekt att kunna smita in där när någon öppnat vattenkranen där uppe. Särskilt igår hände det många gånger att någon vred på för fullt. Idag har det varit soligt och fint, men jag tassar ändå in i växthuset ibland och tar en paus i min stol. Det är jag värd.

Jag är inte kravlös

Det vill jag jama med en gång. Jag kräver en del. Somliga verkar tro, att vi katter bara ska sitta och vara söta och vara till behag. Själva har de massor av olika behov, men förstår inte att vi också har våra. Och så blir de arga och besvikna. En del blir så elaka. Här i bloggbyn har jag hört de mest förfärliga historier om hur människor betett sig mot katter. Därför är det viktigt att förstå att vi faktiskt kräver vissa saker.

Bra mat, ren toalett. Hjälp med pälsvård. Klösträd. Leksaker. Vi kan också bli sjuka, och behöva medicin och till och med sjukhusvistelse. Alltså måste vi vara försäkrade. Givetvis ska vi vara id-märkta på något sätt, om vi är ute. Kastrerade, om vi inte ska ha ungar. Våra människor måste kunna ordna för oss med daglig tillsyn när de reser bort. Alltså kostar jag pengar, och kräver extra arbete av mina människor. Det är viktigt att känna till, innan man bjuder in en katt att bo hos sig.

Har jag inte glömt något jag behöver, undrar du? Jo, men jag har sparat det viktigaste till sist. Kärlek! Och det är just det, som jag också ger tillbaka, när jag har det bra hos mina människor. Massor med kärlek, varje dag. Ständigt jamar jag till matte och husse, vad jag gillar dem. Jag vill gärna vara nära, och delar ideligen ut ömhetsbetygelser.

Nu vet jag, att alla mina kompisar här har väldigt bra kattliv tillsammans med sina människor. Men skulle det titta in någon som funderar på att bo med en katt, så måste du veta om just detta, att jag kräver en del, men du får min kärlek. Bara du sköter om mig väl.

Önskar er alla en härlig helg i solen! Vi tassas igen på måndag!

Bus eller inte?

Matte säger ofta att jag är en ovanlig katt. Jag hittar nämligen aldrig på något som människor kallar bus. Att busa kan visst vara både positivt och negativt. Vad jag förstår, är det den negativa varianten hon menar. Ur hennes synvinkel, alltså.

Vad är det då jag inte gör? 
Jag hoppar aldrig upp på bord och bänkar. Tror hon. Jag är bara tillräckligt smart att aldrig göra det när hon är hemma. 

Vidare välter jag aldrig ner blomkrukor eller annat. Detta är sant. Men det beror givetvis på min smidighet och ypperliga förmåga att bedöma avstånd och göra platsberäkningar. 

Sedan klöser jag aldrig på nånting här inne. Detta anses visst obegripligt nog som ett bus, vilket endast visar de tvåbentas begränsade inlevelseförmåga. Bara för att de själva inte verkar behöva klösställen? Att jag inte klöser här inne, beror naturligtvis på att klösträden står som spön i backen där ute. Jag har också här inne något som ska föreställa ett klösträd, men det är så löjligt litet och ynkligt. Inget jag befattar mig med.

Sammanfattningsvis, inget av det ovan jamade är, som jag ser det, bus. Om man hoppar upp på bord, bänkar och annat är det för att se bättre. Välts blomkrukor eller andra föremål ner, har de förstås varit felplacerade. Och att klösa är ett grundbehov, och uppfinns enligt regeln "själv är bäste katt" om vi inte ges bra grundmaterial.

Nä, busar, det gör jag aldrig.