Nog kan man undra?

Nog kan man undra vad vissa människor är för nån sort?

De som tror att djur är saker, utan känslor och själ?

Att, när det inte passar dem, vi bara slängs bort?

Vi kan nog älska och känna, vad gör de för andras väl?

Jag vill gärna tro att de flesta är kloka och snälla ändå,

och bryr sig om såväl katter som hundar och andra djur,
för de förstår att vi människors hjälp måste få
och den kärlek de ger, får de tillbaka med råge, eller hur? 


 

Hata???

Rädsla. Kärlek. Ilska. Glädje. Vanliga känslor hos både oss och människor. Men lyckligtvis finns det något vi inte kan känna: Hat.  

En av de underligaste anledningarna till denna farliga känsla tycker jag är att hata några som sparkar boll, bara för att de gör det på motsatt sida av planen?? "Hata, hata..." skriker de? Vad säger det om människors intelligens och känsloliv? Om man gillar de som sparkar på ena sidan, måste man därför hata de andra? Nä, hör ni människor, skärpning!

Med detta jamat önskar jag er alla en fin, och helst kärleksfull, helg!

 

Om hjälp

Ibland kanske man inte fattar först, hur bra det är att någon vill hjälpa en? Det kan nog många katthemskatter tassa under på? Men också människor, har jag förstått, kan reagera på samma sätt? Det blir först efter ett tag man inser att livbojen var just det. En hjälp till ett bättre liv. 

Det är tur att det finns de som förstår när livbojar ska slängas ut, och som också ser till att göra det! Jag fick min hjälp för elva år sedan. Trots idoga protester kördes jag hit till mitt hus. Och tänk så bra det blev! Det var allt tur att jag tvingades ta emot hjälpen!

Trots att det nu är oktober hoppas jag ni får en skön helg, mina vänner! Kanske dröjer sig liiiiitet värme kvar?

Dessa människor!?

Om ni tittar riktigt, riktigt noga ser ni mig! Det är jag som har svans och står mitt i bilden bredvid björken!

Matte har tittat förundrat på mig, när jag legat på gräsmattan och stirrat på en viss fläck bakom björken. Litet blött nedfall har inte stört min koncentration. Flera dagar har jag tillbringat så. Alldeles stilla med fast blick framåt och nedåt. Inte hela dagarna, förstås. Jag har ju en hel del andra åtaganden att bestyra. 

Hon började undra vad jag hade för mig, min matte? En platt gräsmatta kunde väl inte härbärgera några särskilda hemligheter? Oj, oj, jag jamar bara: Människor! Inte avsätter jag så mycket tid utan anledning!?

Och snopen blev hon när sett mig hämta första musen där! Det var när jag var på väg att hämta nästa, som bilden här ovanför togs. För att inte störa mig var hon finkänslig nog att ta den från mitt hus, så avståndet är rätt stort. 

Nu har hon lärt sig i alla fall att det finns en anledning till att jag ligger länge och tittar på en gräsmattefläck!

Lev som en katt

Jag tycker, att man inte nog kan tjata om detta. Som vi katter lever, borde våra människor också göra. Kanske inte till punkt och pricka, deras anatomi omöjliggör ju detta, men de skulle vinna så mycket på att mer och mer likna oss.

Kolla bara i deras tidningar, på hälsoråden! Där står det faktiskt "lev som en katt", bara litet krångligt, och långt omskrivet. 

Ibland kan jag tycka att det är rent märkligt, hur perfekta vi är? Alldeles av oss själva, utan några expertråd alls.

Önskar er allihop en lekfull, nyfiken och kärleksfull helg!