Också en slags seger

Trots att Åskar var här besök och blötte ner mig rejält igår, har jag haft en riktigt avkopplande helg. I lördags kom min favorit-minis tillsammans med sina människor. Vi var ute tillsammans hela eftermiddagen. Kan ni tänka er, de sågade ner en hasselbuske! Men lugn, inte min buske, förstås, det hade jag aldrig förlåtit! Nä, den här stod bakom växthuset, på ett ställe jag ändå inte kunde utnyttja.

Jag har dessutom hittat ett nytt, fiffigt ställe att koppla av på. Under skottkärran, som står lutad mot en tall. För närvarande varvar jag mellan hasselbusken och skottkärran. Vid regn är skottkärran att föredra. Såvida inte Åskar kommer med sina stora hinkar överfulla med vatten. Jag försökte härda ut därunder i det längsta då, men det fanns en gräns även för mig. Tack och lov står växthuset alldeles intill.

Den där hoppetossan där inne, ja, vad ska jag jama om henne? Det tillhör väl normal artighet att hälsa nos mot nos som en första åtgärd när man träffas? Inte hoppa på eller över varann? Men jag har blivit rätt duktig på att tassa ifrån. Ibland förstärkt med litet morrande. Med litet tur går budskapet in. Annars brukar jag lugnt avvakta under en stol. Den taktiken är inte så dum. Förmodligen uppfattas jag som rätt tråkig? Men vad gör det? Hon tröttnar snart, och jag får vara ifred. Det är också en seger.