Hemma bäst

Idag bara måste jag börja med att berätta den otroliga historien om min kompis Negus, han som en gång vann pris som världens vackraste katt. Redan i november 2011 skrev jag om honom första gången. Då hade han rymt från en husvagn, och hittats efter dryga tre timmar.

Häromdagen stod det om honom i flera tidningar. Kanske har ni läst? Han hade rymt från husvagnen igen, men nu i Tyskland, på en campingplats, i mörkret! Tror han tyckte det var ganska kul först, innan han blev hungrig? Hans människor efterlyste honom förstås, och fick hjälp av vänner att annonsera. Efter några veckor fick de napp. Någon hade sett honom i ett villaområde. Då började hans matte och husse hoppas. Och efter ytterligare en tid stängdes Negus in i en källare, när han följt med husets katter in genom kattluckan! Så nu är han hemma igen, fast över ett kilo lättare, och jamar som en kattunge!? Puh, vilken historia! Man kan nog jama att Negus är den ende kompis jag haft, på riktigt, förutom alla bloggvänner. Själv har jag aldrig rymt, och det har säkert varit en klok strategi?

Som vädret varit en tid, är jag verkligen glad att jag har ett varmt och skönt hus att bo i. Visserligen kan det bli aningen

Att ha det varmt och torrt känns skönt i pälsen

för mycket av det goda ibland. Idag ville jag absolut ut i regnet för att få litet frisk luft och annat att titta på en stund, så jag struntade i mattes lockrop och lade mig under värmepumpsaggregatet. Men för det mesta är jag fullständigt nöjd med att få ligga på någon säng och sova. 

Att rymma, det får nog vara för min del.

Vill ni se mer av vackre Negus, klicka här! (Hans namn i stamtavlan är Pedram) 



 

Jättekompis, när.....

Aha, du sitter fast, ser jag!

Då kan jag passa på att tvätta mig...

...i lugn och ro!

Titta på mig, då! Jag är din kompis, ser du väl?

Jättekompis! Åtminstone så länge som du har det där bandet på dig!

Lisa: Vilken kompis!

Det här är min absolut bästa kompis!

Han brukar vänta på vagnen där bakom mig

Det går inte en dag utan att jag hämtar honom där

Han är med på vad som helst

Han är på bushumör när jag är det, och väntar lugnt när jag vilar. Utan att bita tillbaka ställer han upp på de mest vilda lekar. Inte konstigt att jag gillar honom?!

Gick inte så bra

Här hade det hotats med mest inneväder hela helgen, men så blev det inte alls. Visserligen inte så varmt längre, men inget regn. Alltså gjorde jag som vanligt, tassade ut på morgnarna och stannade kvar där till kvällen. Träffade min gode vän Negus/Pedram, han som vann pris som vackrast i världen för några år sedan. Vi hade ett långt jam vid min infart. Till slut tyckte jag han blev litet för närgången, så jag lyfte tassen för att meddela det. Om sanningen ska fram, vill han nog vara mer kompis med mig, än jag med honom. För det mesta brukar jag inte bry mig om när han står och ropar på mig. Och det gör han ofta.

Igår testade husse brandlarmet. Inte genom att trycka på en liten knapp på dosan, utan på riktigt! Han tyckte det var litet kyligt, och tände i braskaminen. Försökte i alla fall. Gick inte så bra. Det blev rök i hela rummet och ett jamarns liv. Puff fördes ut i andra delen av huset, och matte fick tyst på larmet. Jag satt ute och vaktade Restaurang Pipiga Pilfinken, när jag såg hur fönster och dörrar öppnades. Blev litet nyfiken, men jag kunde inte komma in via den innätade altanen. Kanske lika bra det. Förstod på Puff att jag inte gått miste om något.


 

Om Gustaf den förste

Max och Måns undrade för en tid sedan om Gustaf den förste, de kände inte till hans existens. De av er som jag känt länge, vet att han har funnits. Det här tror jag är första gången jag visar en bild på honom?

Gustaf den förste stavade sitt namn med f på slutet. Det var Piffs och Puffs husse som bestämde att han skulle heta så. På den tiden såg hussen inte ut som jag alltid sett honom, han hade bara växt färdigt till hälften. Gustaf kom till honom som en julklapp. På den tiden bodde hela min familj i norra landet, och långt ute på just landet. Jag kan känna mig litet avundsjuk på Gustaf, för han hade ett jamarstort revir, och nästan helt utan brummisar. Plus att han hade kattlucka, så att han kunde ligga under mattes säng och käka möss på nätterna.

Och så hade han en kompis i grannhuset. Han hette Fingal. De jagade tillsammans ibland. Ibland, när Gustaf hade tagit en stor hare, kunde de dela på bytet. Ja, det var alltid Gustaf som drog hem maten. Han var en hejare på att jaga. Ungefär som Max och Måns, tror jag. 

Men det fanns dumma saker också där. En stor katt några gårdar bort, som Gustaf måste slåss med litet då och då. Och då jamar vi slagsmål! Och så skördetröskan. Den kom i vägen för Gustaf en gång när han var liten, och matte och husse inte var hemma. En av lillhussarna ringde då till en granne och undrade vad han skulle göra? "Det är bara att skjuta honom", svarade grannen. Lyckligtvis lydde inte lillhussen, utan ordnade med någon, som kunde hjälpa Gustaf till vettisen. Där fick han hjälp att laga tassen, fast den blev litet sned efter det. Lillhussen fick mycket beröm sedan, för han var inte så gammal.

Och så bara måste jag jama om räven, även om jag gjort det förut. Matte stod och tittade efter Gustaf, när hon fick syn på honom uppe i ett träd. Och under satt en räv! Matte blev rädd och mycket orolig, för rävar kan vara farliga. Vet ni vad Gustaf gjorde då? Han hoppade rakt ner på räven! Det var det tuffaste jag hört i hela mitt liv! Räven blev nog väldigt överraskad, och sprang iväg allt den kunde. 

När lillhussarna växt och blivit stora flyttade de. Gustaf var mycket hos grannarna. De var gamla, och deras Fingal hade kommit till Regnbågslandet. Därför tyckte de om Gustafs besök. När sedan också matte och husse bestämde sig för att flytta till södra landet, frågade de Gustaf hur han ville göra? Då var han sexton år, och han var helt nöjd med att få bo hos grannen i stället. Matte och husse var också där rätt ofta och hälsade på. 

Sedan hände det hemska efter några år, att den nya matten blev sjuk, och kunde inte bo kvar hemma. Och efter en tid måste den nya hussen också flytta. Då var Gustaf arton år, och började bli stel och få svårt att röra sig. Min husse fick det svåra uppdraget att ta Gustaf till vettisen igen, den här gången för att han skulle få komma till Regnbågslandet. Det var jättejobbigt för både husse och matte, för Gustaf hade ju varit en så fin katt. Men husse gjorde en kista till Gustaf, och så hade de begravning på en fin kulle, och sjöng för honom. 

Matte hade förstås inte tänkt att också nästa katt skulle heta likadant, men nu hette jag ju redan Gustav, fast med v på slutet. Så en liten skillnad är det. Och jag skulle nog aldrig hoppa ner på en räv.