Teori och praktik är inte samma sak

Det är inte ens en vecka sedan jag funderade på mattes uttalande om att jag skulle vara någon slags expert på att vara vid hennes fötter. Både min tro och mina vänners kommentarer här var att jag skulle tolka utlåtandet positivt. I teorin, ja. I praktiken, nej!

För nu är det ju så, att man kan vara hur skicklig och meriterad som helst på nära-fötterna-området, men vad hjälper det, när ens matte inte når upp till lägstanivå när det gäller att se sig för??? 

Vad händer då? Jo, man blir trampad på tassen när sagda matte håller på och fyller en kruka med jord, för att sedan ta ett steg bakåt utan att se om en katt sitter där! Man protesterar givetvis högt mot denna ojusta behandling, och inser att ens expertkunnande står sig slätt, när det ska matchas mot klumpiga människor.

Hon fick klara resten av krukorna utan min hjälp.     

Om Gustaf den förste

Max och Måns undrade för en tid sedan om Gustaf den förste, de kände inte till hans existens. De av er som jag känt länge, vet att han har funnits. Det här tror jag är första gången jag visar en bild på honom?

Gustaf den förste stavade sitt namn med f på slutet. Det var Piffs och Puffs husse som bestämde att han skulle heta så. På den tiden såg hussen inte ut som jag alltid sett honom, han hade bara växt färdigt till hälften. Gustaf kom till honom som en julklapp. På den tiden bodde hela min familj i norra landet, och långt ute på just landet. Jag kan känna mig litet avundsjuk på Gustaf, för han hade ett jamarstort revir, och nästan helt utan brummisar. Plus att han hade kattlucka, så att han kunde ligga under mattes säng och käka möss på nätterna.

Och så hade han en kompis i grannhuset. Han hette Fingal. De jagade tillsammans ibland. Ibland, när Gustaf hade tagit en stor hare, kunde de dela på bytet. Ja, det var alltid Gustaf som drog hem maten. Han var en hejare på att jaga. Ungefär som Max och Måns, tror jag. 

Men det fanns dumma saker också där. En stor katt några gårdar bort, som Gustaf måste slåss med litet då och då. Och då jamar vi slagsmål! Och så skördetröskan. Den kom i vägen för Gustaf en gång när han var liten, och matte och husse inte var hemma. En av lillhussarna ringde då till en granne och undrade vad han skulle göra? "Det är bara att skjuta honom", svarade grannen. Lyckligtvis lydde inte lillhussen, utan ordnade med någon, som kunde hjälpa Gustaf till vettisen. Där fick han hjälp att laga tassen, fast den blev litet sned efter det. Lillhussen fick mycket beröm sedan, för han var inte så gammal.

Och så bara måste jag jama om räven, även om jag gjort det förut. Matte stod och tittade efter Gustaf, när hon fick syn på honom uppe i ett träd. Och under satt en räv! Matte blev rädd och mycket orolig, för rävar kan vara farliga. Vet ni vad Gustaf gjorde då? Han hoppade rakt ner på räven! Det var det tuffaste jag hört i hela mitt liv! Räven blev nog väldigt överraskad, och sprang iväg allt den kunde. 

När lillhussarna växt och blivit stora flyttade de. Gustaf var mycket hos grannarna. De var gamla, och deras Fingal hade kommit till Regnbågslandet. Därför tyckte de om Gustafs besök. När sedan också matte och husse bestämde sig för att flytta till södra landet, frågade de Gustaf hur han ville göra? Då var han sexton år, och han var helt nöjd med att få bo hos grannen i stället. Matte och husse var också där rätt ofta och hälsade på. 

Sedan hände det hemska efter några år, att den nya matten blev sjuk, och kunde inte bo kvar hemma. Och efter en tid måste den nya hussen också flytta. Då var Gustaf arton år, och började bli stel och få svårt att röra sig. Min husse fick det svåra uppdraget att ta Gustaf till vettisen igen, den här gången för att han skulle få komma till Regnbågslandet. Det var jättejobbigt för både husse och matte, för Gustaf hade ju varit en så fin katt. Men husse gjorde en kista till Gustaf, och så hade de begravning på en fin kulle, och sjöng för honom. 

Matte hade förstås inte tänkt att också nästa katt skulle heta likadant, men nu hette jag ju redan Gustav, fast med v på slutet. Så en liten skillnad är det. Och jag skulle nog aldrig hoppa ner på en räv.