Välkommen att tassa in...

God vän är alltid välkommen!







tisdag 5 juli 2011

Om Gustaf den förste

Max och Måns undrade för en tid sedan om Gustaf den förste, de kände inte till hans existens. De av er som jag känt länge, vet att han har funnits. Det här tror jag är första gången jag visar en bild på honom?

Gustaf den förste stavade sitt namn med f på slutet. Det var Piffs och Puffs husse som bestämde att han skulle heta så. På den tiden såg hussen inte ut som jag alltid sett honom, han hade bara växt färdigt till hälften. Gustaf kom till honom som en julklapp. På den tiden bodde hela min familj i norra landet, och långt ute på just landet. Jag kan känna mig litet avundsjuk på Gustaf, för han hade ett jamarstort revir, och nästan helt utan brummisar. Plus att han hade kattlucka, så att han kunde ligga under mattes säng och käka möss på nätterna.

Och så hade han en kompis i grannhuset. Han hette Fingal. De jagade tillsammans ibland. Ibland, när Gustaf hade tagit en stor hare, kunde de dela på bytet. Ja, det var alltid Gustaf som drog hem maten. Han var en hejare på att jaga. Ungefär som Max och Måns, tror jag. 

Men det fanns dumma saker också där. En stor katt några gårdar bort, som Gustaf måste slåss med litet då och då. Och då jamar vi slagsmål! Och så skördetröskan. Den kom i vägen för Gustaf en gång när han var liten, och matte och husse inte var hemma. En av lillhussarna ringde då till en granne och undrade vad han skulle göra? "Det är bara att skjuta honom", svarade grannen. Lyckligtvis lydde inte lillhussen, utan ordnade med någon, som kunde hjälpa Gustaf till vettisen. Där fick han hjälp att laga tassen, fast den blev litet sned efter det. Lillhussen fick mycket beröm sedan, för han var inte så gammal.

Och så bara måste jag jama om räven, även om jag gjort det förut. Matte stod och tittade efter Gustaf, när hon fick syn på honom uppe i ett träd. Och under satt en räv! Matte blev rädd och mycket orolig, för rävar kan vara farliga. Vet ni vad Gustaf gjorde då? Han hoppade rakt ner på räven! Det var det tuffaste jag hört i hela mitt liv! Räven blev nog väldigt överraskad, och sprang iväg allt den kunde. 

När lillhussarna växt och blivit stora flyttade de. Gustaf var mycket hos grannarna. De var gamla, och deras Fingal hade kommit till Regnbågslandet. Därför tyckte de om Gustafs besök. När sedan också matte och husse bestämde sig för att flytta till södra landet, frågade de Gustaf hur han ville göra? Då var han sexton år, och han var helt nöjd med att få bo hos grannen i stället. Matte och husse var också där rätt ofta och hälsade på. 

Sedan hände det hemska efter några år, att den nya matten blev sjuk, och kunde inte bo kvar hemma. Och efter en tid måste den nya hussen också flytta. Då var Gustaf arton år, och började bli stel och få svårt att röra sig. Min husse fick det svåra uppdraget att ta Gustaf till vettisen igen, den här gången för att han skulle få komma till Regnbågslandet. Det var jättejobbigt för både husse och matte, för Gustaf hade ju varit en så fin katt. Men husse gjorde en kista till Gustaf, och så hade de begravning på en fin kulle, och sjöng för honom. 

Matte hade förstås inte tänkt att också nästa katt skulle heta likadant, men nu hette jag ju redan Gustav, fast med v på slutet. Så en liten skillnad är det. Och jag skulle nog aldrig hoppa ner på en räv.

22 kommentarer:

  1. Vilket gott liv, han had Gustaf I. Tänk om alla katter fick ha det så bra! Och ha människor som sörjer när vi en dag är borta! Och som sörjer för att vi får sluta våra dagar på ett bra och värdigt sätt, när vi är redo för det. Det är kärlek det!!! Och det är precis det vi ger tillbaka.

    Vilken tur att du väntade på matte och husse när de kom nerflyttandes från norra landet! Och att du hetter Gustav. V-Gustav. Kungen. Skyltkungen!'
    nosgos å gottisar, nosbuff å råttisar
    Maurice & Kajsa

    SvaraRadera
  2. Oj, vilken fankattiskt berättelse om din föregångare. Jag måste erkänna att jag inte visste så mycket om honom innan det du nu jamade.

    Att störtdyka och landa på räven var nog det tuffaste jag någonsin hört jamas om. Vilket mod! *imponerad*

    Nu sitter vi alla lite tårögda och tänker på det jobbiga uppdraget som din husse fick. *torkar en tår*

    Tack för den fina berättelsen.

    SvaraRadera
  3. Det var roligt att få läsa om Gustaf den I. Det verkar ha varit stora tassar du har fått fylla, vilket du givetvis gjort med den ära. :)

    Tycker t.om det finns en viss likhet er emellan.

    Nosgos

    SvaraRadera
  4. Det var intressant att höra lite om din föregångare. Jag tycker du är en riktig tuffing, men frågan är om inte Gustaf var ett strå vassare? Fast som matte skulle jag vara väldigt glad om du inte gav dig på rävar utan försökte hålla dig borta från dem.

    SvaraRadera
  5. Så spinnande att få höra om Gustaf, riktigt cool katt, tänk att våga hoppa på en räv.. Nu är ju du, Gustav en extremt cool katt men på ett annat sätt.Nosbuff

    SvaraRadera
  6. Tack för att du delade med dig av Gustafs historia.
    Vilken modig katt! [Respekt!]
    5 tassar till lillhussen.
    NOsbuff

    SvaraRadera
  7. MAURICE och KAJSA: Ja, han hade ett bra kattliv, det var nog perfekt för en katt att bo så.
    Ja, det var tur för matte och husse att jag fanns här. Vem skulle annars tagit hand om dem? I flera år hade jag ju ensam vårdnad om dem! Och oj, så många fina namn du har på mig!

    SvaraRadera
  8. SIPPO: Jag fattar inte heller hur han vågade? Och det var ju tur att räven blev rädd och inte arg.
    När jag också måste åka till Regnbågslandet hoppas jag att det blir i famnen på någon jag tycker om, men det vet man ju inte. På så vis hade Gustaf ändå tur, även om det var väldigt sorgligt för husse och matte.

    SvaraRadera
  9. NEA: Liiiite lik är jag kanske, när det gäller jakt. Annars är vi nog inte så väldigt lika. Gustaf gillade leksaker till exempel. Men smaken för harar/kaniner har vi gemensamt!

    SvaraRadera
  10. KATTSON: Han var definitivt tuffare, det är bara att erkänna! Kanske blir man tuff med ett sånt revir och sån frihet som hade? Kanske?

    SvaraRadera
  11. DUI och DECO: Så är det nog. Gustaf var tuff. Jag är cool. Riktigt träffande!

    SvaraRadera
  12. MAX och MÅNS: Ja, han var modig. Och det var lillhussen också, som vågade säga emot en vuxen och ordna det så bra när Gustaf blev skadad. Det var inte lätt, för det var MÅNGA mil till vettisen, och lillhussen var bara tolv år. Tur det fanns en snäll vuxen också i byn, som hade bil!

    SvaraRadera
  13. Spinnande att höra historioen om din föregångare Gustaf :)
    Jag hade heller aldrig vågat hoppa ner på nån räv !!!

    SvaraRadera
  14. Matte och jag har suttit trollbundna vid den fantastiska berättelsen om din store företassare. Vilken katt, vilken man. Vi förstår att han har varit en förebild för dig, för du har så mycket av hans storhet och fina personlighet i dig.
    Sen kom förstås nosdukarna fram när det var dags att ta adjö. Varför måste det vara så, varför kan vi alla inte bara få leva i evighet och ha trevligt?
    Tassklappar

    SvaraRadera
  15. Så spännande och fritt liv han hade, Gustaf den förste. Härligt för en katt att ha ett sånt Område, och så fina människor omkring sig. Vi tycker att lillhusse gjorde det fantasstiskt bra som ordnade så att Gustaf fick komma till vettisen. *svanshonnör* Kurr och burr.

    SvaraRadera
  16. vilken fin berättelse om Gustaf den förste, en riktig tuffing var han. Det blir nog katterna i det norra landet, det är liksom lite hårdare klimat där än vad vi har i södern tror jag. Men en räv..hujam...

    SvaraRadera
  17. KJELLE BUS: Inte du heller? Då behöver jag inte känna mig så o-tuff, alltså. *pustar ut*

    SvaraRadera
  18. FRASSE: Ja, han var en stor företassare. Särskilt beundrar jag hans jaktskicklighet. Han kom in med möss flera gånger om dagen. Det måste ha funnits världens största musrestaurang där.
    Jag skulle också önska att vi fick tassa omkring här ALLTID. Men jag hoppas det blir trevligt i Regnbågslandet också!

    SvaraRadera
  19. FINDUS, ISAK och RASMUS: Mer fritt än så kan man nog inte det. Plus att han hade kattlucka. Det är jag avundsjuk på.
    Lillhussen var hur duktig som helst. Min matte och husse var väldigt imponerade över att han klarade av det.

    SvaraRadera
  20. MAYA: Kanske är det så att de blir tuffare? Han hade förstås snö mer än halva året, bara det...Vi har det nog litet lättare här nere på alla sätt. Där jag bor finns inte ens några rävar.

    SvaraRadera
  21. Tack för att du delade den fina berättelsen om Gustaf den förste. Så modig han var! Rävar kan vara farliga för oss katter, men det kan vissa dumma skällisar också vara.

    =^.^=

    Nosgos

    SvaraRadera
  22. HJULIA, SMULAN, AMANDA: Jag har hört om såna dumma skällisar. Hoppas att det aldrig kommer någon sådan i vår väg. Dessutom är det nog inte så klokt att hoppa på de dummingarna.

    SvaraRadera