Litet deppig måndag

Den här helgen blev inte riktigt bra. Matte hade ringt min favoritgranne, för hon ville kolla att han var okej. Det var han inte alls. Så vi gick dit, men matte ville gå in själv, för allt var inte som vanligt. Efter en liten stund kom en ambulans och hämtade honom. Nu är jag förstås ledsen, för han har alltid varit så snäll mot mig, och talat om hur mycket han tyckt om mig. Det enda jag vet nu, är att inget kommer bli som förut. Jag har ändå tassat en sväng runt hans hus, och kollat det viktigaste. Det är det minsta jag kan göra för min vän.

Något som piggar upp den här dagen är nyfikenheten på vad människorna kommer fram till om våra hemligheter på teve i kväll? Ni har väl sett att det kommer ett program klockan åtta i tvåan? Det ska jag följa med spänning!

Forskare har gått till botten med vad katterna gör när människorna sover.

Vetenskapens värld - 27 januari
Kattens hemliga vägar
Den bor i ditt hus, äter din mat – men vad vet du egentligen om din katts uteliv? Brittiska forskare följer med avancerad utrustning 50 huskatter längs deras hemliga vägar.
Sänds:
SVT2
27 jan 20.00

Med långa tassen före

Med bestämda steg tassar jag framåt. Jag är på väg till min allra bästa favoritgranne. Har haft en ganska intensiv bevakning där den senaste tiden. Det är inte lätt för honom som är alldeles ensam att hålla rätt på allting.

Det finns en stor fördel med att vara på hans tomt. Där är inga öppningar, som hos mig. Han har sin bil utanför sitt staket, under ett stort tak. Ännu ett plus, förresten, med taket, när det kommer blött uppifrån. Jag har så många bra ställen att slippa det våta. Det där stora taket, hasselbusken, växthuset, under vedboden och så förstås min lilla koja bredvid ytterdörren. 

Men för att återgå till öppningarna, de som inte finns hos grannen. Vad betyder det? Jo, inga skällisar! Frånsett de få gånger han bjudit in såna med vidhängande människor, kan jag känna mig garanterat trygg där. Det är tur att hans tomt är så gott som min också.

Jag får beröm

Jag har ju rätt ofta berättat om min favoritgranne. Han, som vid många tillfällen försett mig med leverkorv och annat godis. Nu måste jag tillstå, att jag faktiskt har flera som gynnar mig på detta angenäma sätt. Det är en av grannarna på andra sidan vägen. Tyvärr har de inte vett att bo här hela tiden, men de brukar ofta komma på helgerna. Så fort jag hör deras bil komma, springer jag dit och hälsar dem välkomna.

I det huset finns både en matte och en husse. I söndags kom hussen ut och pratade med min matte. Om mig! Han talade om hur glada de var över mina välkomnanden, och så skvallrade han om vad de brukade bjuda mig på. Det hade han ju kunnat utelämna, tycker jag. Men han ville berätta hur förvånad han var att jag alltid bara tog en bit av delikatesserna, och tackade nej till påtåren? Han ville också tala om hur mycket de uppskattade mina besök, och att de, om jag någon gång missat deras ankomst, genast undrade var jag höll hus?

Det är verkligen en stor förmån att ha sådana grannar! Och vet ni vad han avslutade samtalet med? Att han aldrig träffat en så klok katt förut! Det var väl ändå att ta i? Men trevligt att höra ändå.

Att känna sig välkommen

På minussidan den här helgen: Alldeles för mycket ny snö som ramlat ner.
På plussidan: Husse är tillbaka. 

Det var de stora händelserna. Egentligen ska jag väl inte klaga så mycket på snön, för jag vet att många av er som bor norrut har mycket större anledning till det. Jag kan ju ändå tassa omkring överallt där ute utan att få snö på magen. Nä, det jobbiga var all arbetstid som inte kunde utnyttjas utomhus. Att tassa omkring i snöfall är inte min melodi. Så litet vill jag ändå framföra klagomål på det vita.

En bonusfördel med att husse kommit hem är att min favoritgranne kommer hit och kollar den där bollen på teve. Det blir tyvärr aldrig såna besök när bara matte är hemma. Igår kom han redan mitt på dagen, och det passade fint in i mitt schema. Hade precis avslutat den meditation jag oftast gör på förmiddagen, efter första arbetspasset. (Jo, jag hade gjort en snabb kontrollrunda ute.) Alltså kunde jag ägna mig helhjärtat åt min gäst. 

Han uppmanade mig förresten att komma och hälsa på  oftare. Jag vet att dessa besök blivit aningen eftersatta. Det kommer bli ändring, bara väderförhållandena förbättras. Därmed förenklas mina besök, eftersom han brukar lämna dörren på glänt. Jag kan då bara lätt slinka in, när jag tassar förbi. 

Att känna sig välkommen hos en vän är en skön känsla.

Över??

Det värsta verkar vara över? Åtminstone för den här gången. Nästan allt det vita har försvunnit! Och det går att överleva ute en ganska lång stund. Igår kväll var jag ute riktigt länge. Gissa om det var härligt att kunna göra en riktig mörkerkontroll igen?!

Sedan var det rätt mysigt att komma in igen, för jag upptäckte min favoritgranne sittandes i min fåtölj. Gjorde honom sällskap, förstås. En stunds gosande i värmen framför brasan satt perfekt när man varit ute i kylan.

På jam om kyla, i fredags när det var sådär isande kallt, gjorde jag något riktigt smart. När husse skulle ut och hämta ved följde jag med. I vedkorgen! Perfekt att få komma till min vedbod utan att förfrysa tassarna. Gjorde snabbt det jag skulle där under, och skyndande mig upp till husse igen. Tyvärr fick jag inte samma service tillbaka. Det fick bli ett snabbrace till dörren. När husse öppnade dörren, var jag inne på en millisekund. 

Jag vill inte ha mer sånt kallt!! 

Men vad tänkte han?

Jag har haft en aningen obehaglig eftermiddag. Min favoritgranne, som jag känner som en förståndig tvåbening, måste drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. På hans tomt huserade nämligen en stor och lurvig hund. Efter vad jag förstår med grannens tillåtelse?

Det var litet svårt att förstå vad som var för och akter på åbäket, man fick ta det på var skället kom ut. För det gjorde det. Hela tiden. Under ständigt rusande kors och tvärs.

Till slut fann jag mig nödsakad att avvakta inomhus. Satte mig i spaningsposition på skrivbordet, och höll stadig uppsikt, så att inget förirrande skulle ske in på min tomt.

Inte förrän det varit lugnt och tyst en lång stund återupptog jag mitt arbete där ute. Hoppas nu att det här var en engångshändelse. Förstår inte vad grannen tänkte på?

Högsta säkerhetsposition intagen

  

Nog är han väl stolt nu?

I höstas skrev jag om Negus, han som vunnit en stor tävling med 1.500 katter, och utsetts till världens vackraste katt. Berättade då stolt att han bor i mitt område. Ja, inte inom Mitt Område, det kanske hade varit litet väl intimt, utan nära på lagom avstånd.


Men vet ni vad, härom dagen var han här! Exakt precis på pricken utanför min tomt! Ute på vägen. Och vet ni vad han gjorde? Pratade med min favoritgranne! Ja, han hade förstås kopplat sin husse, och lät honom sköta pratet. Själv verkade han mest upptagen av att komma vidare. Jag tror han kände att det luktade Gustav där. Och det är ju väldigt hedrande. Tänk bara, världens vackraste katt har fått min lukt i sin nos! Vad stolt han ska vara!

P.S. Negus har bytt namn. Han heter nu Brunnsbackens Pedram. D.S.

Nu var det nära

Ännu en helt okej helg. Det är inte mycket jag är inomhus. Dels har jag förstås fullt upp med ordinarie översyn av Området, dels vill både matte och husse ha min hjälp vid trädgårdsarbetet. Jag ställer gärna upp och kontrollerar nyplanteringar bland annat. Det är faktiskt något av en specialitet jag har. Nosar av om jorden håller rätt kvalitet. Det känns så bra när vi arbetar tillsammans allihopa. 

I lördags var jag ändå inne ganska länge. Jag fick nämligen besök, av min favoritgranne. Nu skulle vi titta på boll på teven igen. Jag stannade kvar som sällskap hela, långa matchen, kan ni tänka er? När den var slut, ville de fortsätta titta på bollen. Det tyckte jag var litet överdrivet. Så intressant var den väl inte?

Jag behövde inte oroa mig för att vara oartig. Husse följde med grannen hem i stället, och jag var inte sen att hänga på. Fast jag följde inte med in där. Det var varmt och skönt ute, och jag funderade allvarligt på att stanna kvar ute den natten. Såg när husse återvände hem, men höll mig undan. Både han och matte var ute och ropade på mig, många gånger. Till slut föll jag till föga, och tassade motvilligt upp för trappan. 

Men det är nog inte långt borta nu. Nattarbetet.

Vänner ska vårdas

Det var faktiskt väldigt längesedan jag hälsade på min favoritgranne. Illa. Visserligen är det fullt upp med jobb på Mitt Område just nu, men det är ju människomanér att skylla på "mycket att göra" när de försummar sina vänner. Så ville inte jag ha det. Alltså tog jag mig tid att tassa över till grannen idag.


Han verkade bli väldigt glad över mitt besök, och välkomnade mig artigt. Nästan direkt undrade han om han fick bjuda på något, och det tackade en svulten katt givetvis inte nej till. 


Det där är en scen som upprepas varje gång jag kommer dit. Jag får någon godsak, tassar sedan runt på en inspektion av olika rum samt en speciell garderob. Slutklämmen blir en provliggning av hans säng. Den har hittills varit helt till belåtenhet. För säkerhets skull testar jag den ganska länge. Det är ju svårt att avge ett rättvist omdöme efter bara en kort liggtid.


Jag vet inte varför jag dröjde så länge med min visit? Väldigt dumt. Man ska ju vårda sina vänner.

Bra, fast litet dumt

I morse hade jag ingen lust alls att tassa ut. Det kändes i morrhåren att det var på tok för kallt ute. Matte undrade hur jag kunde veta det? Tja, vi katter har ju inbyggda sensorer för både det ena och andra. 
Alltså stannade jag kvar inne, när husse och matte for iväg på morgonen. Husse skulle åka till norra landet. Egentligen skulle matte också följt med, men hon stannade kvar för att ta hand om oss. Ja, mest om Piff, om sanningen ska fram. 

Det har varit märkligt och frustrerande med henne, tycker jag. Piff, alltså. Ibland har jag tyckt synd om henne, och försökt tvätta henne litet, men ibland har jag jamat åt henne att sluta med alla dumheter. Jag har ju blivit orolig av att höra hennes klagande jamanden, och mötas av hennes kissdofter runtom i huset. 

Men idag har det varit befriande tyst. Och vad jag har sett, har hon kissat bara en gång. Förutom i lådan, förstås. Och det var när matte var för lat att hänga in sin jacka i garderoben. Hon hängde den över en stolsrygg, och det upptäckte Piff naturligtvis. En jacka som helt oförmodat intog rummet måste givetvis kontrolleras och mutas in. Fast hon hade inte mycket för det, för matte tvättade bort inmutningen omedelbart. 

Så nu hoppas vi alla att det har vänt för Piff, och att hon börjar bli som vanligt igen. Fast det är ändå litet dumt för mig, för då åker matte till norra landet i morgon bitti. Det är visst några minisar som ska hälsas på. Och jag kan räkna ut vad det innebär. Vara inne några dagar. Inte kul. Även om matte placerat ut må-bra-dosor i flera rum. Och att favoritgrannen ska komma flera gånger om dagen. Plus att en av mina extrahussar ska komma på lördag. Det är inte kul ändå. Men jag får väl unna minisarna min matte och husse några dagar om året. De är ju mina för det mesta i alla fall.

Det här blir allt för den här veckan, eftersom matte rymmer. Alltså får jag redan nu önska er fin helg. Hoppas ni slipper kalla tassar! På måndag är jag tillbaka!

Man måste jama ifrån

Har ni också haft en riktig blåshelg? Hur kan det bara finnas så mycket blåst i luften? Den borde ju ta slut nån gång? Jag har väl ändå kunnat utföra det viktigaste arbetena där ute, men visst förtar det arbetslusten en del. 

I fredags kväll hade vi riktig fest. Husse hade varit på vår nya fiskaffär och handlat. Med nya avses en gammal affär som vi inte handlat hos tidigare, för den ligger en bra bit bort. Men nu blev det kalas! Husse hade köpt en jamarsmaskig fiskbit. Så dyr fisk hade inte matte råd att äta, sa hon. Det var väl därför vi fick den.


Lördagen var litet tråkig, för matte och husse var borta mest hela dagen. Vi låg inne och sov och bara väntade. När de äntligen dök upp, måste jag tassa ut en stund för att utföra vissa saker. Det gick fort, och sedan ville jag förstås in igen. Var orolig för att morrhåren skulle blåsa bort. Men var det någon som öppnade? Nädå. Fick vänta i evigheter, som vanligt. Men så fick sig matte en rejäl utjamning när hon till slut kom och tittade efter mig. Man måste jama ifrån.

På söndagen kom min favoritgranne för att titta på en boll i teven. Märkligt nog kom han redan klockan mitt på dagen, och det var ju mitt i min arbetstid. Tyvärr kunde jag alltså inte hålla honom sällskap. Hörde att han saknat mig, men han får väl komma på kvällarna, som han brukar? Det är ju då jag har gott om tid.

Så var det 'hej då' igen...

Jahajam, så är det dags att jama 'hej då' igen, men nu blir det bara till på måndag i alla fall. Två dagar tappar jag bort, men jag får försöka rapportera senare vad som hänt. Nu blir det så här, att jag och min favoritgranne ska samarbeta med att passa Piff och Puff. Han får sköta mat och sånt, så ska jag se till att de inte hittar på bus här. Ska försöka att inte vara för sträng. Jag vet, att jag brukar bli aningen barsk när jag inte får komma ut.

Mycket tvätt kommer det bli

För inlåst är vad jag kommer förmodligen vara. Det känner jag redan, att jag inte gillar. Dels för att jag inte får sköta Mitt Område förstås, men också för att jag blir tvingad att uppsöka den förhatliga lådan. Jag tycker det är så besvärligt att gräva ner saker och ting där. Håller på jamarlänge, men ändå blir det inte riktigt bra.

Men jag skulle heller inte vilja vara ute i fyra dagar. Skulle säkert sakna min sovfåtölj inne i värmen. Så det är väl bara att bita i den sega ödlan och acceptera det hela. Om det nu inte blir skapligt väder. Då ska jag försöka övertala grannen om utetassning. Vi får se. På måndag är jag alltså tillbaka med mycket att jama om. Ha det så bra allihopa till dess!

Det är nog som det ska vara

Det har varit en bra-och-dålig-helg. Börjar med det braiga. Vädret! Sommar igen! Ligga ute i solen och bara ha det hur mysigt som helst. Precis perfekt lagom pälsvarmt. Till och med behaglig temperatur på nätterna. Det var det bästa med helgen.

Det fanns mindre bra saker. Både min husse gav sig iväg och min favoritgranne! Husse till norra landet igen, och grannen till något kalas. Tyvärr inte i leverkorvslandet, det hade varit en högst förmildrande omständighet. Så för min del har helgen varit både mjukmage- och leverpastejfri.

Dessutom var matte på dåligt humör hela lördagkvällen. Och natten. Jag kom in för att få mig litet kvällsmat, men det var knappt hon såg mig. Hon menade, att hon höll på med någon slags jobb på datorn. En hemsida? Mitt hem har många sidor, men jag har svårt att tro att man kan göra dem på datorn?
Hur som jamat, så var matte och datorn ovänner! Väldigt mycket osams! 

Jag var medkännande och sällskaplig i det längsta, men till slut tröttnade jag på hennes suckande och stönande, och tassade ut mitt i natten. Där var det åtminstone lugnt. När matte öppnade dörren framåt klockan halv tre, hade jag ingen lust att chansa, utan stannade kvar där ute. Ångrade det beslutet en del, när Åskar kom på flera besök på morgonen. Fast jag hade förstås mitt växthus att tassa in i.

När Åskar väl flugit iväg, kom både solen och matte fram. Det sistjamade innebar en efterlängtad kaninfrukost. Ja, i min skål, alltså. Med sås. Ännu har matte inte börjat jaga.

Som jamat, bra och tråkigt blandat. Det är nog som det ska vara. 

Och de bara försvann!

Det här var en annorlunda helg. Vet inte riktigt om den var bra eller dålig? Lördagen var helt okej, och ungefär som vanligt. Lagom solvärme. Både husse och matte var ute, och jag tassade emellan och höll bägge sällskap ungefär lika mycket. 

Söndagen började precis som vanligt. Litet blötmatsfrukost, och sedan ut. Men sedan! Rätt som det var, såg jag matte och husse bära in en väska i bilen. Jag tassade fram och undrade vad det var frågan om? "Nu får du vara ute, Gustav", sa husse till mig. Sedan visade han mig, att min matskål flyttat ut på min nya altan. Där stod också en stol med en dyna på. "På den kan du sova i natt" fortsatte han. Jag förstod ingenting? Varför skulle jag sova där? Men det var präktigt att se min matskål fylld med råge!

Jag funderade inte mer på det, utan gav mig av på spaning. När jag kom tillbaka, hade matte och husse åkt. Efter att jag varit hemma ett bra tag, fick jag oväntat besök. Min favoritgranne tittade över. "Jag skulle bara se hur du har det, Gustav", sa han. Och så gosade vi en stund. Eftersom mina människor var borta, tyckte jag, att jag lika gärna kunde följa med honom hem. Så då gjorde jag det. Ja, just det! Har ju glömt att berätta, att leverkorvsförrådet är påfyllt! Fick mig en smakbit av alldeles nyinköpt leverkorv. Höll honom sällskap en stund sedan, förstås. Det var det minsta jag kunde göra som tack.

*stor slick om nosen*

Husse och matte kom inte hem på hela natten! Jag var och kollade ibland. Men jag hade ingen lust att sova på stolen, utan valde favoritgrannens soffa i stället. Den som han har på sin altan. Först idag på eftermiddagen kom rymlingarna tillbaka. Och jag tassade välkommen, utan minsta förebråelser, precis som om de varit borta några minuter, bara. 
Det är skönt att allt är som det ska nu igen.

Ekorrjakt - fast inte av mig!

När matte och jag skulle gå in idag efter att ha suttit och haft det skönt i solen ett tag, blev vi stannande på trappan, för helt plötsligt lät det som smällar och brak i luften. Och så kraxades det alldeles väldeliga. Det var två kråkor som jagade en ekorre, i ett träd alldeles vid min spaningstall. Ekorren var högt uppe, men kråkorna flög mot den, och motade den allt längre och längre ner. I normala fall är jag mycket ekorrintresserad, men de vassnäbbade, dykande svartingarna avhöll mig från närmare kontaktförsök. Vi iakttog dem där en lång stund, matte och jag. Till slut gav sig ekorren iväg, och vi fortsatte också, in i huset.

Blev utan mat

Tyvärr bjöds där bara de gamla vanliga torrisarna, så jag tassade över till favoritgrannen i stället. Jag är hos honom ganska mycket nu, han blir så glad när jag kommer. Nästan alltid plockar han fram en kam ur sin bakficka, och så kammar han mig över hela ryggen. Det gillar jag. Och i det huset serveras garanterat aldrig några torrisar!

Jag tigger inte, är bara hänsynsfull

Vilken härlig helg det har varit! Jag har varit ute så mycket. Nästan så matte blev orolig i fredags kväll, hon undrade om jag hade rymt. Hon tyckte jag kom hem i senaste laget, men det var ju massor att undersöka i mörkret. På dagarna har jag kunnat ligga och sola i min grop vid grannens staket. Det har varit ett riktigt stekarliv, kan man jama.

Fast igår bestämde jag mig för att hälsa på min favoritgranne. Han har blivit litet försummad den senaste tiden. Tog igen det med råge, för jag tillbringade hela eftermiddagen i hans sällskap. Det första jag alltid gör när jag kommer in där, är att sätta mig framför hans kylskåp. Där sitter jag, tills jag får något smaskigt = leverkorv. Naturligtvis tigger jag inte, det är inte därför jag kan sitta där länge. Det är bara av hänsyn till honom, han kan ju ha andra, viktigare uppdrag att utföra först. Dessutom vet jag, att belöningen kommer. 


Så även igår. Efter det hade vi ett litet jam killar emellan, och sedan tassade jag in till hans säng. Där har jag en speciell plats på mitten, som jag alltid boar in mig i. Måste ha lurat till, för när jag vaknade hade eftermiddagen tagit slut. Tackade artigt för allt, och begav mig hemåt.


Idag gjorde jag en säkerhetskontroll i monsterskåpet. Även om det försvann ett monster för några veckor sedan, så är jag orolig för att det kan finnas fler där. Åtminstone måste jag kolla litet då och då. Är man säkerhetskatt så är man.

Såg lugnt ut just nu i alla fall...

Jo, så här gick det...

(fortsättning från gårdagen)

Puff kommer rusande från ett angränsande rum för att undsätta sin syster. Hon rusar fram mot mig, och...

...stannar tvärt, alldeles framför mig. Hon stirrar ilsket på mig, och jag bara väntar på det oundvikliga. Då ser jag att Piff har flytt fältet, och gömt sig under en byrå. Jag ser min chans, smiter i blixtfart förbi Puff och kryper in under soffan. Puff följer efter, och står uppfordrande och vaktar framför mig. När Piff kommer fram för att göra gemensam sak med sin syster, kör matte iväg dem. 

Jag ligger kvar en lång stund under soffan, väl medveten om att de har ett mycket bra minne, och att jag brukar bli morrad åt oproportionerligt länge efter ett missförstånd. Äntligen slapp jag tvåkattspåhoppning i alla fall! Och jag kan ju alltid hoppas att Piffs flykt in under byrån berodde på, att hon inte vågade vara med och flyga på mig. Det skulle ställa framtida skärmytslingar i ett helt nytt läge. Jag, som motat iväg inkräktarkatter stora som lejon, måste ju kunna klara av en ensam Piff eller Puff lätt som en plätt? Väl?

Har de glömt nu, eller?

 Annars har jag haft det bara lugnt. Min favoritgranne har hälsat på mig idag. Samtidigt passade han på att titta på bollen på teven. Jag höll honom sällskap, för han fick låna min fåtölj. Vi satt där båda två, förstås. Han fick sitta underst. Och så klagade han på, att jag inte hälsat på honom på jättelänge. Inte vet jag när det kan bli heller, för han har inte skottat min gång till honom. Den som går till fönstret, där han kan se att jag väntar. Inte ens leverkorv kan förmå mig att plöja fram i snö, som går upp till ryggen på mig. Det finns gränser även för mig.
Och förresten, det där med stora som lejon kanske var att ta i? Åtminstone litet...