Bra, bättre, bäst

Husse gick ut för att hämta ved. Han tyckte att jag skulle följa med. Mig lurar han inte!

Men jag kan ju alltid kolla litet hur det känns på nosen där ute?

Nä, det får nog vara för min del. Tar en tvättpaus i stället.

Fast nu kommer husse igen, för att hämta mer ved. Kanske ändå..? Jag tror jag ändrar mig. Blev helt plötsligt riktigt sugen på att tassa ut!

Det suget blev inte långvarigt, kan jag jama!

För, varför sitta ute och huttra, när man kan ha det så här?

Vid närmare eftertanke

JAM, vi ska hämta posten, husse och jag! Det gillar jag!

Men, vad är det för kyla som känns på nosen?

Vid närmare eftertanke...hur roligt är det att tassa till brevlådan, egentligen???

Bra, fast litet dumt

I morse hade jag ingen lust alls att tassa ut. Det kändes i morrhåren att det var på tok för kallt ute. Matte undrade hur jag kunde veta det? Tja, vi katter har ju inbyggda sensorer för både det ena och andra. 
Alltså stannade jag kvar inne, när husse och matte for iväg på morgonen. Husse skulle åka till norra landet. Egentligen skulle matte också följt med, men hon stannade kvar för att ta hand om oss. Ja, mest om Piff, om sanningen ska fram. 

Det har varit märkligt och frustrerande med henne, tycker jag. Piff, alltså. Ibland har jag tyckt synd om henne, och försökt tvätta henne litet, men ibland har jag jamat åt henne att sluta med alla dumheter. Jag har ju blivit orolig av att höra hennes klagande jamanden, och mötas av hennes kissdofter runtom i huset. 

Men idag har det varit befriande tyst. Och vad jag har sett, har hon kissat bara en gång. Förutom i lådan, förstås. Och det var när matte var för lat att hänga in sin jacka i garderoben. Hon hängde den över en stolsrygg, och det upptäckte Piff naturligtvis. En jacka som helt oförmodat intog rummet måste givetvis kontrolleras och mutas in. Fast hon hade inte mycket för det, för matte tvättade bort inmutningen omedelbart. 

Så nu hoppas vi alla att det har vänt för Piff, och att hon börjar bli som vanligt igen. Fast det är ändå litet dumt för mig, för då åker matte till norra landet i morgon bitti. Det är visst några minisar som ska hälsas på. Och jag kan räkna ut vad det innebär. Vara inne några dagar. Inte kul. Även om matte placerat ut må-bra-dosor i flera rum. Och att favoritgrannen ska komma flera gånger om dagen. Plus att en av mina extrahussar ska komma på lördag. Det är inte kul ändå. Men jag får väl unna minisarna min matte och husse några dagar om året. De är ju mina för det mesta i alla fall.

Det här blir allt för den här veckan, eftersom matte rymmer. Alltså får jag redan nu önska er fin helg. Hoppas ni slipper kalla tassar! På måndag är jag tillbaka!

Jag har haft invigning!

Det största som hänt sedan sist: Jag har haft invigning av min "nya" spaningstall! Har betraktat den med viss skepsis, det har tagit tid att vänja sig vid att den numera slutar nästan innan den börjat. Ger en känsla av att jag skulle kunna tippa över kanten ifall jag gör en av mina praktrusningar upp. Men nu har jag testat användarvänligheten, och den var rätt okej. Inte som förr, men godtagbar. Tyvärr hade matte inte med sig något att föreviga ögonblicket med, men jag ska ge henne fler chanser. Först får det nog bli litet bättre tassklimat, man vill ju inte fastna i isen där på stammen.

Att det är frysboxigt där ute har gjort att jag måste förströ mig mig inomhus så gott det går. Ibland blir jag less. Provade att smyga litet på Piff, men det var ingen lysande idé. Slapp i alla fall att bli påhoppad och pälsriven, som jag hittills blivit av de bägge fröknarna vid dessa tillfällen. Kom undan med en utjamning av dem. Man får vara glad för alla framsteg.

För fortlöpande förhandlingar med min sekreterare om hur min blogg ska skötas. Tycker inte det är tillfredsställande just nu, men hon är en hård motståndare. Några veckor till, minst, utan ordning blir det nog. Nu, när den dumma medicinen försvunnit, finns det tydligen två enorma jobbhögar att beta av. Inte för att jag sett några, men jag vet av erfarenhet, att innebörden av ordet "jobb" skiljer sig högst väsentligt mellan henne och mig. Vad jag kan se, sitter hon bara där på en stol. Men vill hon kalla det för arbete, så gärna för mig. Jag har ju aldrig tassat i hennes skor, och så ska man inte utjama sig, har jag lärt mig.

Men i morgon...

Det går nog lika bra inifrån?

 

I morse var matte uppe för tidigt. Måste erkänna att hon väckte mig. Nåjam, det gjorde väl inte så mycket. Efter litet stretching och några lammbullar kände jag mig mogen att ta itu med dagens arbete. 

Det var när matte öppnade dörren, som jag upptäckte, att det var för tidigt. Stack ut nosen, och kände genast att något var fel. Det var kallt! Jag behövde inte någon betänketid, det var bara att vända på tassen och återvända till den sköna värmen. Det går ju faktiskt att fönsterspana också.

Måste också berätta att min favoritgäst har lämnat mig. Jag väntade hela natten i hennes säng, men nu fick jag sova där ensam. Riktigt tråkigt. Men hon har lovat mig att komma tillbaka, och fattas bara annat. Hon tillhör ju min familj numera.

När matte varit länge i badrummet i morse, kände jag, att jag ändå måste ut en sväng. Med "en sväng" menar jag "en sväng". Bara en liten stund senare skulle matte ge sig iväg, och då skyndade jag mig in igen. Något jag faktiskt skulle ångra senare, för matte var borta hela dagen. Och ute sken solen som allra soligast. Men, som jag tidigare jamat, ibland får man bita i den sega ödlan. Inget att göra åt saken. 

Det blir säkert sol i morgon också, och då har hon lovat hålla sig hemma, min matte.