Premiär

Det här har varit en stor invigningshelg. Eller, rättare jamat, jag har haft nyinvigning. Det är min härliga plats under hasselbusken som nu åter är i bruk! Efter att jag legat där i nästan två dagar, givetvis med avbrott för diverse tillsyn, tänkte matte ta en bild som visade hur härligt jag hade det. Men ni vet hur det är, så fort hon öppnar dörren skyndar jag mig till henne. 

Jag kommer, matte!!!

Förresten hade jag vilat färdigt. Dessutom kurrade det litet i magen. Hon får hitta något bättre tillfälle att föreviga mig i min hasselbusksgrop.

Idag har solen gett sig iväg nån annanstans, så det har inte blivit någon gropvila. Men fast det till och med kommit litet blött, har jag inte velat vara inne. Det har jag med kraft berättat för matte vid de tillfällen jag varit inne för att tanka energi. Hon har verkat litet förvånad över mina brösttoner, men min erfarenhet har lärt mig, att de är riktigt effektiva. Vill man ha något utfört, gäller det att vara bestämd.

Jag har haft invigning!

Det största som hänt sedan sist: Jag har haft invigning av min "nya" spaningstall! Har betraktat den med viss skepsis, det har tagit tid att vänja sig vid att den numera slutar nästan innan den börjat. Ger en känsla av att jag skulle kunna tippa över kanten ifall jag gör en av mina praktrusningar upp. Men nu har jag testat användarvänligheten, och den var rätt okej. Inte som förr, men godtagbar. Tyvärr hade matte inte med sig något att föreviga ögonblicket med, men jag ska ge henne fler chanser. Först får det nog bli litet bättre tassklimat, man vill ju inte fastna i isen där på stammen.

Att det är frysboxigt där ute har gjort att jag måste förströ mig mig inomhus så gott det går. Ibland blir jag less. Provade att smyga litet på Piff, men det var ingen lysande idé. Slapp i alla fall att bli påhoppad och pälsriven, som jag hittills blivit av de bägge fröknarna vid dessa tillfällen. Kom undan med en utjamning av dem. Man får vara glad för alla framsteg.

För fortlöpande förhandlingar med min sekreterare om hur min blogg ska skötas. Tycker inte det är tillfredsställande just nu, men hon är en hård motståndare. Några veckor till, minst, utan ordning blir det nog. Nu, när den dumma medicinen försvunnit, finns det tydligen två enorma jobbhögar att beta av. Inte för att jag sett några, men jag vet av erfarenhet, att innebörden av ordet "jobb" skiljer sig högst väsentligt mellan henne och mig. Vad jag kan se, sitter hon bara där på en stol. Men vill hon kalla det för arbete, så gärna för mig. Jag har ju aldrig tassat i hennes skor, och så ska man inte utjama sig, har jag lärt mig.