Olika falla...

Det hände något för mig obegripligt vid frukosten i morse. Vi satt alla tre och väntade på att maten skulle serveras, när Puff var oförsiktig nog att ha sin svans för nära mattes

Slipper straffpåföljd

ena fot. När hon tog ett steg åt sidan, ja, ni förstår vad som hände? Puff jamade förskräckt, förstås. Och det var nu som det besynnerliga inträffade.

Jag, som har en viss vana vid att bli svanstrampad, var väl medveten om rutinerna vid dessa tillfällen. 

1. Jag skriker till.
2. Både Piff och Puff kommer rusande och hoppar på mig, åtföljt av upprört jamande och klösande.

 Och vad hände nu?? 

1. Puff skrek till.
2. -----

Piff tog ingen som helst notis om det hela! Tassade inte ens fram till henne för att kolla hur det gått? Att hoppa på någon av dem är för min egen del totalt uteslutet.

Inte för att jag missunnar Puff noll procent påhoppande, men kan ändå sammanfattningsvis konstatera, att i det här huset är det mycket illa ställt med jämställdheten.

Och så funderar jag på varför tre kattburar stått på parad här inne några dagar???

Tjejerna och jag

Vi kommer nog aldrig bli några jättekompisar, Piff och jag, sådär som jag sett på bild hos en del bloggkompisar? Där man till exempel sover ihop, alldeles intill varandra. Men vi visar i alla fall varandra artigt intresse nu för tiden. Och ofta på morgnarna, när vi förväntansfullt väntar på vår frukost, sätter sig Piff alldeles bredvid mig. Det gjorde hon aldrig förr i tiden.

Det är värre med hennes syster Puff. Hon vågar sig aldrig ens i närheten av mig? Jo, förresten, när jag tänker efter...när jag får någon extra god mat (jo, det inträffar faktiskt, även om sorgligt sällan), då kan hon komma och nästan försöka putta bort mig från matskålen! Men när det gäller delikatesser är jag mycket bestämd, så jag viker inte en tass från min plats.

Det gör mig ingenting att vårt umgänge är på det här stadiet. Dels är jag ju från början en ensamkatt och van vid det, dels har jag ett eget liv där ute. Men allra mest är jag nöjd över att det är väldigt länge sedan jag blev påhoppad av två ilskna tigrinnor, för det är bland det jobbigaste jag vet! 

Jag har haft invigning!

Det största som hänt sedan sist: Jag har haft invigning av min "nya" spaningstall! Har betraktat den med viss skepsis, det har tagit tid att vänja sig vid att den numera slutar nästan innan den börjat. Ger en känsla av att jag skulle kunna tippa över kanten ifall jag gör en av mina praktrusningar upp. Men nu har jag testat användarvänligheten, och den var rätt okej. Inte som förr, men godtagbar. Tyvärr hade matte inte med sig något att föreviga ögonblicket med, men jag ska ge henne fler chanser. Först får det nog bli litet bättre tassklimat, man vill ju inte fastna i isen där på stammen.

Att det är frysboxigt där ute har gjort att jag måste förströ mig mig inomhus så gott det går. Ibland blir jag less. Provade att smyga litet på Piff, men det var ingen lysande idé. Slapp i alla fall att bli påhoppad och pälsriven, som jag hittills blivit av de bägge fröknarna vid dessa tillfällen. Kom undan med en utjamning av dem. Man får vara glad för alla framsteg.

För fortlöpande förhandlingar med min sekreterare om hur min blogg ska skötas. Tycker inte det är tillfredsställande just nu, men hon är en hård motståndare. Några veckor till, minst, utan ordning blir det nog. Nu, när den dumma medicinen försvunnit, finns det tydligen två enorma jobbhögar att beta av. Inte för att jag sett några, men jag vet av erfarenhet, att innebörden av ordet "jobb" skiljer sig högst väsentligt mellan henne och mig. Vad jag kan se, sitter hon bara där på en stol. Men vill hon kalla det för arbete, så gärna för mig. Jag har ju aldrig tassat i hennes skor, och så ska man inte utjama sig, har jag lärt mig.