Inte så fel ändå

Hade ett allvarligt jam med min sekreterare om att mitt tålamod med hennes frånvaro på arbetet börjar sina. Hon får faktiskt ta och skärpa sig litet. Visserligen händer det inte så mycket så här, men ändå. 

Den här sommaren har det blivit ovanligt litet nattarbete för min del. Faktiskt bara en enda natt hittills. Nu har det inte varit helt frivilligt. Flera gånger har jag uppfordrande påjamat behovet av nattpatrullering. Detta, efter att i god tro ha kommit in för en bit kvällsmat. Har alltför sent insett misstaget. Men, konstigt nog, efter en stund måste jag erkänna, att det varit rätt skönt att lägga mig tillrätta i min sovfåtölj. 

Ibland på nätterna tassar jag ut på altanen genom kattluckan. Har slutat leta efter kryphål ut i det fria. Men det är ändå mysigt att sitta där en stund, kolla läget och känna dofterna. Eller se hur det blöta faller där utanför. Har det gjort rätt ofta. Då är det inte helt fel att ha en väntande fåtölj inom tasshåll.

Jag har haft invigning!

Det största som hänt sedan sist: Jag har haft invigning av min "nya" spaningstall! Har betraktat den med viss skepsis, det har tagit tid att vänja sig vid att den numera slutar nästan innan den börjat. Ger en känsla av att jag skulle kunna tippa över kanten ifall jag gör en av mina praktrusningar upp. Men nu har jag testat användarvänligheten, och den var rätt okej. Inte som förr, men godtagbar. Tyvärr hade matte inte med sig något att föreviga ögonblicket med, men jag ska ge henne fler chanser. Först får det nog bli litet bättre tassklimat, man vill ju inte fastna i isen där på stammen.

Att det är frysboxigt där ute har gjort att jag måste förströ mig mig inomhus så gott det går. Ibland blir jag less. Provade att smyga litet på Piff, men det var ingen lysande idé. Slapp i alla fall att bli påhoppad och pälsriven, som jag hittills blivit av de bägge fröknarna vid dessa tillfällen. Kom undan med en utjamning av dem. Man får vara glad för alla framsteg.

För fortlöpande förhandlingar med min sekreterare om hur min blogg ska skötas. Tycker inte det är tillfredsställande just nu, men hon är en hård motståndare. Några veckor till, minst, utan ordning blir det nog. Nu, när den dumma medicinen försvunnit, finns det tydligen två enorma jobbhögar att beta av. Inte för att jag sett några, men jag vet av erfarenhet, att innebörden av ordet "jobb" skiljer sig högst väsentligt mellan henne och mig. Vad jag kan se, sitter hon bara där på en stol. Men vill hon kalla det för arbete, så gärna för mig. Jag har ju aldrig tassat i hennes skor, och så ska man inte utjama sig, har jag lärt mig.

Monsterjakt igen

Den senaste tiden har jag börjat misstänka att skåpmonstret återvänt. Gjorde några ytliga besiktningar av skåpet i förra veckan, men kikade bara in. Idag beslutade jag mig för att överrumpla det. Med bestämda steg tassade jag fram till skåpet, satte tassen i dörrspringan och slet upp dörren snabbt, så monstret inte skulle hinna gömma sig. 


Som vanligt hade matte ställt fullt med skräp i vägen, men jag lyckades ändå klämma mig in och få en överblick. Framför allt kunde jag nosa där inne, och jag är nästan helt säker på att skummisen har hittat hit igen. Jag måste utöka bevakningen.


Ber om ursäkt att det blev sent ikväll igen. Det är ingen som helst ordning på min sekreterare just nu. Hon bara försvinner hela tiden. Hon har inte fattat att julen ska innebära lugn och ro.