Ett oväntat slut?

Jag tror jag ska fortsätta på temat oätliga bytesdjur. Igår berättade jag ju om min besvikelse beträffande falskmusen, icke-musen eller vad man ska kalla den?

Men jag har faktiskt ett exempel på byte som är ännu värre när det gäller ätbarhet. Skillnaden är att detta djur är mera ärligt, inte förklätt till något annat. Jag jamar om en liten brungrön sak, och en riktig utmanare när det gäller snabbhet. Det uppskattar jag! Lär heta ödla. 

Blev utmanad av en sådan härom dagen. Jag nappade givetvis omedelbart. Den stackar'n visste ju ingenting om vem den utmanat! För spänningens skull lät jag den hållas en stund, innan jag bestämde mig för att sätta ner tassen.

Men! Nu kommer jag till den stora skillnaden mot gårdagens berättelse. Upplösningen. Det slutliga avgörandet. Dödsstöten. Kom inte. Nä! Jag visste ju redan att den här lilla biten inte gick att äta, inte var en förklädd krabba eller så. Den fick ge sig iväg. Det gjorde den, i raketfart. Men jag var inte intresserad mer. Jakten var över för min del.

Och så måste jag jama att jag tyvärr inte hinner blogga något i morgon. Det kommer några tvåbeningar i kväll, som jag måste ta tass om över helgen. Så jag önskar er redan nu en fin helg, så tassas vi på måndag igen!

Jo, så här gick det...

(fortsättning från gårdagen)

Puff kommer rusande från ett angränsande rum för att undsätta sin syster. Hon rusar fram mot mig, och...

...stannar tvärt, alldeles framför mig. Hon stirrar ilsket på mig, och jag bara väntar på det oundvikliga. Då ser jag att Piff har flytt fältet, och gömt sig under en byrå. Jag ser min chans, smiter i blixtfart förbi Puff och kryper in under soffan. Puff följer efter, och står uppfordrande och vaktar framför mig. När Piff kommer fram för att göra gemensam sak med sin syster, kör matte iväg dem. 

Jag ligger kvar en lång stund under soffan, väl medveten om att de har ett mycket bra minne, och att jag brukar bli morrad åt oproportionerligt länge efter ett missförstånd. Äntligen slapp jag tvåkattspåhoppning i alla fall! Och jag kan ju alltid hoppas att Piffs flykt in under byrån berodde på, att hon inte vågade vara med och flyga på mig. Det skulle ställa framtida skärmytslingar i ett helt nytt läge. Jag, som motat iväg inkräktarkatter stora som lejon, måste ju kunna klara av en ensam Piff eller Puff lätt som en plätt? Väl?

Har de glömt nu, eller?

 Annars har jag haft det bara lugnt. Min favoritgranne har hälsat på mig idag. Samtidigt passade han på att titta på bollen på teven. Jag höll honom sällskap, för han fick låna min fåtölj. Vi satt där båda två, förstås. Han fick sitta underst. Och så klagade han på, att jag inte hälsat på honom på jättelänge. Inte vet jag när det kan bli heller, för han har inte skottat min gång till honom. Den som går till fönstret, där han kan se att jag väntar. Inte ens leverkorv kan förmå mig att plöja fram i snö, som går upp till ryggen på mig. Det finns gränser även för mig.
Och förresten, det där med stora som lejon kanske var att ta i? Åtminstone litet...