Jag får beröm

Jag har ju rätt ofta berättat om min favoritgranne. Han, som vid många tillfällen försett mig med leverkorv och annat godis. Nu måste jag tillstå, att jag faktiskt har flera som gynnar mig på detta angenäma sätt. Det är en av grannarna på andra sidan vägen. Tyvärr har de inte vett att bo här hela tiden, men de brukar ofta komma på helgerna. Så fort jag hör deras bil komma, springer jag dit och hälsar dem välkomna.

I det huset finns både en matte och en husse. I söndags kom hussen ut och pratade med min matte. Om mig! Han talade om hur glada de var över mina välkomnanden, och så skvallrade han om vad de brukade bjuda mig på. Det hade han ju kunnat utelämna, tycker jag. Men han ville berätta hur förvånad han var att jag alltid bara tog en bit av delikatesserna, och tackade nej till påtåren? Han ville också tala om hur mycket de uppskattade mina besök, och att de, om jag någon gång missat deras ankomst, genast undrade var jag höll hus?

Det är verkligen en stor förmån att ha sådana grannar! Och vet ni vad han avslutade samtalet med? Att han aldrig träffat en så klok katt förut! Det var väl ändå att ta i? Men trevligt att höra ändå.

"Hej då", sa de

Jag har ju redan skvallrat om att mina människor inte skötte sina ålägganden i helgen. På fredagen bara övergav de oss helt fräckt. "Nu får ni passa huset, hej då!", fick vi höra, innan de stängde dörren från fel sida och försvann.

Visst blir det väldigt trist när man blir ensam, utan människor? I alla fall tycker vi det. Blir mest att man sover. Men på eftermiddagen dagen därpå hörde jag ett härligt ljud, motorbrummandet av vår bil. Och jag kan meddela, att det verkligen var i elfte timmen, för nu brann det i knutarna. Eller rättare jamat, höll det på att brista både här och där. Hade nämligen i det längsta avstått lådbesök.

Matte kunde inte öppna dörren fort nog, så jag hjälpte till med nosen, och sen rusade jag iväg fortare än blixten. Inom några sekunder var jag utom synhåll. Jag använder ju aldrig området runt mitt hus som toalett. Så diskret har jag varit, att på tio år har varken matte eller husse någonsin hittat något jag lämnat.

Nu har utevistelserna blivit som vanligt igen. Nästan inga, alltså. Några gånger har jag tagit flera tass-steg ut innan jag noterat den fruktansvärda kylan. Som en klok katt har jag då backat tillbaka, tacksam för att jag har ett varmt hus att retirera till.