Olika? Än sen?!

Trots att olika vi är,

 jag håller dig så kär!
Från själ till själ kärleken går,
 se bara vad gott vi mår!

Varsågoda, idag får ni en bild att njuta och må bra av! Hoppas ni tycker om den? Själv tycker jag den är litet konstig, men det är säkert bara för att jag aldrig lärt känna nån hund? Att kela är jag däremot väl förtrogen med, och tycker man om varann spelar det förstås ingen roll vilken form man har?! Hoppas ni har någon att tycka om idag, i helgen och alla andra dagar!


 

Vilken fråga!

För alla oss i blogghuset blev ju lördagen en sorgens dag, när Conny tassade över Regnbågsbron efter huggormsbettet. Vi får verkligen ta del av varandras liv här. Sorger och glädjeämnen, såväl som händelselösa dagar. Tårarna rinner när en vän slutar sina dagar här på jorden, men oftare ändå kan vi skratta åt varandras funderingar och tankar om livet och våra människor.

För min del har det inte hänt så mycket den här helgen. Jag har varit ute nästan hela tiden. Fast i natt började det ösa ner en massa blött, och då ville jag förstås in. Låg där på min stol och väntade och väntade. Inne i mitt hus var det mörkt, och ingenting rörde sig. Efter massor med stunder öppnade matte till slut dörren, och undrade om jag ville in? Vilken fråga, alltså! Jamade med emfas om för henne vad jag ansåg om hennes dröjsmål med dörröppnandet. 

Jo, en sak till har hänt. Vi har fått en kattlucka i altandörren! Jag vet ännu inte om jag kommer utnyttja den så mycket. Kanske när det blir vitt där ute, och man inte vill tassa ut i det kalla. Men Piff håller på att träna på att krypa igenom luckan. Hon älskar att vara på altanen. Puff är litet knasig, hon tassar inte ut, även om dörren är öppen. Ytterst sällan i alla fall. Så olika vi är.