Lisa: Men nästa gång

Jag har gjort ett FYND! Smet in på Gustavs rum, och fann MAT uppe på byrån!

Obegripligt och dumt nog var den inlåst i en påse?! Jag hade NÄSTAN kommit på hur jag skulle öppna låset, när matte kom och förstörde alltihop! Men nästa gång...

En litet-av-varje-helg

Idag har det varit en eländig blåst. Har det hindrat mig från att vara ute? När det regnade på förmiddagen gjorde jag faktiskt ett litet övervägande att tassa in, men jag låg precis utanför ytterdörren och där skyddar taket. Åtminstone så länge som det inte öser ner. Så jag stannade kvar, trots mattes försäkran att det just då inte fanns någon påhoppande katt i närheten.

I lördags tog jag mig en riktig fridag. Det är ganska sällan jag gör det. Förmodligen är det därför som matte och husse blir bekymrade när de inte ser mig på hela dagen?  Men det är förstås ingen anledning till oro, jag vet ju hela tiden var jag är, och det är förstås det som räknas!

Igår var Åskar och spökade här igen. Då höll jag mig inne en stund. Precis så länge som behövdes. Den besvärande uppmärksamheten, som jag numera utsätts för av en viss liten fröken, underlättar definitivt beslutsfattandet gällande ute-tassning. Litet regn kan man ju stå ut med? Särskilt om det finns ett öppet, och alldeles katt-tomt, växthus!  



 

Glömsk är bara förnamnet

Det hade kunnat sluta med katastrof. Nu ska ni få höra något riktigt ruggigt.

Eftersom jag börjat med tätare kontroller i monsterskåpet, gjorde jag redan igår ett ordentligt vaktpass där, trots att det inte var så längesedan sist. Bökade mig förbi alla hinder, och intog min vaktposition. Matte såg mina besvär, men den här gången plockades ingenting undan för att underlätta framkomligheten.

Men väl på plats kände jag beslutsamheten växa. Nu skulle jag verkligen vara uthållig! Jag väntade och väntade. Och väntade. Väldigt länge. Men det fanns förstås en bortre gräns även för mig. Till slut bestämde jag mig för att återvända. Klev över all bråte igen, och kom till dörren. Den gick upp, men bara en liten springa! Drämde till dörren med tassen, men den förblev nästan stängd. Försökte flera gånger med samma resultat. Då, äntligen, reagerade matte över det ovanliga ljudet? 

Vet ni vad hon hade gjort!? Glömt bort att jag var där inne, fällt ner diskmaskinsluckan, och därmed gjort det omöjligt att öppna skåpdörrarna! Jag kunde ju inte fatta varför inte dörrarna gick upp? Tack och lov var matte inne, och kunde ställa tillrätta sin stora blunder. Alternativet vågar jag knappt tänka på. 

För att gottgöra det hela bjöds jag en bit godispinne. Aningen futtigt, men alltid något.

När man säger 'hej då'

Och det är precis vad jag tänker på just nu. För nu måste jag överge er jättelänge. Sexton dagar!!! Det är så lång tid, att jag nästan inte kan föreställa mig det? Alla övertalningsförsök att slippa detta har naturligtvis inte resulterat i något. Nädå. 

Här har bokats rum på pensionat igen. Mitt lyxpensionat, påstår matte. Jodå, nog gillar jag människan som ger mig mat där. Och rummet är väl rätt okej. Om det inte vore för en sak. Det är låst! Jag har minsann sett i fönstret där, att det finns massor med spännande saker att upptäcka utanför. Det får jag aldrig någon chans till. 

Jag får väl använda tiden till att fundera på allt jag ska tassa ner när jag är tillbaka igen. Då ska jag jama om hur många stjärnor jag tilldelar pensionatet den här gången. Och om jag får några justa grannar. Men mest av allt ska jag tänka på vad härligt och roligt det ska bli att få träffa er alla igen!

Hoppas ni kommer ha det bra den här tiden, allihopa! Jag är tillbaka måndag 10 oktober.