Varför, undrar jag?

Jag vet inte vad som har hänt, men jag känner mig ovanligt alert och arbetssugen just nu? Passande nog sammanföll det med vackert väder i lördags, även om det var onödigt blåsigt. Hindrade dock inte mig att ha nästan en heldag ute. Min nya energi fick mig att oförtrutet fortsätta patrulleringen utomhus en stor del av söndagen. Och inte nog med det, efter en stunds återhämtning på kvällen påfordrade jag ännu ett arbetspass innan läggdags. Efter en viss tvekan beviljades jag detta. 

Det var väl inte meningen att jobbet skulle dra ut så på tiden, det var det inte, men ni vet hur fort tiden rusar iväg? Husse var ute många gånger och ropade på mig. Eftersom jag inte avslutat arbetet hörde jag förstås ingenting. Så fort jag var klar skyndade jag mig hem, för det var ganska kyligt. Då sa husse att klockan var halv två, och han sa det inte på något positivt sätt? Han var inte sitt vanliga jag, trött på något vis? Dessutom mumlade han något om att jag inte skulle få tassa ut så sent i fortsättningen. Jag förstår ingenting?


 

Visst ska man?

Jag vill börja med att tacka för alla snälla och uppmuntrande kommentarer! De har värmt och betytt mycket!

Jag måste erkänna, att en husse som är sjuk på det sättet att han ska ta det lugnt, faktiskt är en stor tillgång för en katt! Massor med tillfällen till magmassage och ömsesidigt gos har det blivit. Och i stället för att åka upp till norra landet hela nästa månad kommer han vara här hos mig! Jama om positivt för min del!

När det gäller mitt arbete är det mesta sig likt. Härom kvällen bestämde jag mig för att ta ett extra kvällspass för att kontrollera mina ytterområden. Utom hörhåll för mattes och husses rop råkade jag alldeles glömma bort tiden, så det blev visst aningen sent? Det tyckte åtminstone mina människor, som hade oroat sig?? Sånt förstår jag mig inte på, och inte bryr jag mig heller. Man ska väl ta tillvara  möjligheterna, när tillfälle bjuds?

 

Vill införa rymningsförbud

Det här var en av de mindre lyckade helgerna för min del, kan jag jama. I fredags försvann matte och husse, och lämnade mig ensam med Piff och Puff. Till en början gick det väl an, men snart blev det bara så långtråkigt! Allra värst var toalettbekymret. Jag menar, jämför en hel sandstrand med en ynka liten låda? Men jag vet förstås vad som gäller när man är fånge. Jag gjorde vad jag skulle, där man skulle.

Tack och lov för kattluckan ut till altanen i alla fall. Det ger åtminstone någon slags frihetskänsla att kunna tassa ut från rummen inne i huset. Dessutom vågar sig Puff aldrig ut dit, och Piff och jag samsas rätt bra där. En reservhusse i min familj kom och hälsade på, och fyllde på våra skålar med blötmat. Helt klart det bästa på helgen!

Sent på söndagskvällen hörde vi det välbekanta och trevliga ljudet av min bil. Vi samlade oss snabbt till en välkomstkommitté innanför dörren. Givetvis jamade jag genast om att få släppas fri. Blev frustrerad över att nekas min begäran. De påstod att det var för sent och för kallt för att vara ute hela natten. Men vem hade jamat om hela natten? Några timmar hade räckt? Nädå, nu skulle de sova, minsann. Trots denna besvikelse kunde jag inte låta bli några glädjerusningar genom huset. Ja, Piff och Puff sprang på rätt bra, de också.  

Men i morse, då äntligen slog frihetens timme! Jag rusade ut, och slopade den sedvanliga spaningsmomentet i dörröppningen. Åh, vad jag njöt där ute! Åtminstone tills regnet började.  

Men jag funderar starkt på att införa rymningsförbud i familjen. Jag rymmer minsann aldrig! Så varför ska de??