Livet efter Lisa

Idag fick chefen litet fisk

Nu ska jag berätta om Livet Efter Lisa. Det blev annorlunda.

 

Trots att hon var pytteliten när hon kom, inbillade hon sig att hon var den chef alla väntat på här? Hon ignorerade totalt att det redan fanns en boss här sedan många år! Tyvärr har hon inte ändrat ståndpunkt en millimeter, utan ser mig bara som en potentiell rival i kampen om tronen här. Mängder av fredstrevare från min och människornas sida har mynnat ut i absolut ingenting. 

Jag har verkligen ingen lust att behöva freda mig i mitt egna hus, så vi har löst det genom att vi får basa över varsitt område. Hon får chefa över gamla husdelen, och jag över utbyggnaden. Då har hon visserligen tillgång till kattluckan till altanen, men det är okej. Jag kan ju tassa utan genom någon av dörrarna. Det viktigaste för mig är att husses säng ingår i min del, för det är där jag helst tillbringar min lediga tid.

Livet efter Lisa har blivit på ett annat sätt än tidigare. Aningen mer begränsat. Men det kan det vara värt när man får ha det lugnt och tryggt. Och alla utom en i huset vet ju vem som bestämmer här, egentligen!

 

Hack i örat

Örat gick litet sönder

Den senaste tiden har fel katt synts på granntomterna och alldeles utanför mitt staket, mot stranden. Jag är dessutom nästan säker på att det är samma katt som jag jagade upp i en tall i augusti.

Nu har det gått så långt, att jag blivit tvungen att ta till tassgripligheter. Med påföljd att jag fått ett hack i örat, som ni kan se på bilden. Det gör ont. Mitt nya halsband försvann också. Det är inte kul att behöva hålla på med sånt här i mogen ålder. Jag blev rejält trött, kan jag jama.

Nu hoppas jag bara den fattat, att det är katten Gustav som regerar här. Om inte, kommer jag självklart fortsätta upplysa om min status. Nåt annat ska den inte tro!


   

Hemma igen!

Men vad ser jag ???

Jag är hemma!!!

Visst är jag?

Jo, där är min rhododendron...

Hej då buren! Inte för att jag gillar dig, men du är i alla fall MIN!

Oj, oj, oj! Var ska jag börja?? Hela Mitt Område ligger okontrollerat! Nu har jag att göra!

Hej på er! Nu är jag tillbaka! Efter flera veckors semester från allt arbete, var det givetvis härligt att få komma hem och sätta igång igen. Förstår inte hur det kan hända så mycket på ett område på några veckor? Först sprang jag bara runt ganska ostrukturerat, visste inte riktigt hur jag skulle tackla alla nya dofter som slog emot mig? Och det såg inte alls ut som när jag lämnade det? 

På hotellet tog jag det, som jamat, väldigt lugnt. Vad kan man annat göra när det är "all inclusive" och full rumsservice? Det var bara att vänta på uppassning och få maten serverad. Gos ingick till matserveringen. Hotellvärdinnan påstod att det nästan var svårt att servera mig mat, för att jag gosade så mycket, men som gäst ansåg jag mig förstås ha rätt till en stor portion av både det ena och andra. För man blir hungrig av hotellboende, det kan jag intyga! 

Det var skönt med eget rum. Piff och Puff kamperade ihop en bit bort. Tyvärr hann de visst glömma min existens, för när jag kom in i mitt hus efter flera timmars idogt arbete på Området, möttes jag av Stora Väs- och Fräskommittén. Höll på att vända på tassen och fortsätta jobbet där ute, men kommittén upplöstes hastigt av matte, så jag vågade   det var bara att fortsätta in. Vem bryr sig om de där två???

Säkert kommer det ta några dagar att gå igenom allt. Mitt Område är ju relativt omfattande så här års. Men det känns skönt att få vara verksam igen. Vila är nog bra, och bäst i korta perioder! 

Ännu råder friden

Min höga ambitionsnivå för närvarande beträffande utearbetet har medfört att matte ställt ut mat till mig. Det passar mig utmärkt, eftersom jag annars får påbörja lunchen sent på kvällen. Matklockan kommer då så att jama alldeles i oordning.

Tacka vet jag lunch vid lunchtid!

Nackdelen: Man måste hålla ständig uppsikt efter lösspringande skällisar. 

Men den lilla olägenheten tar jag gärna, för åtminstone hittills har det varit rätt lugnt på den fronten. Tyvärr har jag onda aningar om vad som väntar de närmaste månaderna. Och det gäller inte bara skällisar. Sorgligt nog måste jag erkänna, att såna av min egen sort är värst. De, som kommer och mopsar sig, och inbillar sig att det är deras Område här. Men den dagen, det bekymret. Just nu är det frid som råder. Och lunch ute på trappan.

Det var det fräckaste på länge!

Nu är jag så upprörd, att jag knappt kan jama. Igår hände detta:

Piff och jag satt i godan ro på altanen. Vi väntade på att någon skulle se oss, och öppna dörren. Då, utan någon som helst skam eller blygsel, tassar uppför min trappa en vilt främmande katt!!! Jag påjamade naturligtvis omedelbart det olämpliga i uppförandet, vilket resulterade i att matte kom rusande och undrade vad som stod på? Hon blev något överraskad av att finna tre katter på altanen. 

Mattes uppdykande hade emellertid en bättre avskräckningseffekt än mina hejdåjam. Inkräktaren stack kvickt ner för trappan igen. Jag följde förstås efter. Måste ju se till att få iväg den utanför Mitt Område. Piff fick jag ingen hjälp av, hon smet in direkt som matte öppnade dörren.

För att vara mig, var jag faktiskt riktigt artig mot inkräktaren. Jamade visserligen högt och ljudligt hela tiden vad jag tyckte om vederbörandes uppträdande,  men jag höll mig på litet avstånd och avstod från tassgripliga tillrättavisanden. Bit för bit motades inkräktaren iväg. Matte ropade på mig, men det kunde jag inte bry mig om. Inkräktaren försökte fördröja mitt avvisningsbeslut genom att ideligen sätta sig ner. Till slut hade vi ändå hunnit en bra bit ner för gatan, och närmade oss min yttre gräns. Där stannade jag, och satt kvar, tills jag var säker på att inkräktaren fortsatte bort.

Nu är min förhoppning att inkräktaren har förstått mitt budskap, och håller sig till sitt eget område. Jag har nådigt låtit Piff få använda mina marker. Det får räcka.

Men jag, då?

Idag slog jag nog rekord i att vara ute sedan det hemska började med vitt och kallt. På något sätt har det mesta av det vita försvunnit. Men jag tycker nog att det är aningen kyligt för de riktigt tunga och avlägsna uppdragen på Mitt Område. Rätt många gånger under dagen vill jag in och värma pälsen.

Stå inte där och fåna dig, matte, släpp in mig i stället!

Jag var inte ensam, som ni ser. Piff hade paxat platsen närmast dörren. Ja, *host*, om jag ska vara alldeles ärlig, så klarar jag inte av att ta mig upp på räcket som hon gör. Hon drar sig nämligen upp på stolpen där, och klänger sen upp till där hon sitter. Hur som jamat, det här är alltid ett litet kritiskt moment, när vi båda vill in samtidigt.

För jag lägger i högsta växeln...

...klarar jag 0,008 blankt?

Det går undan så jag hinner knappt fastna på bilden

Den här gången hade jag tur. Ungefär samtidigt som bild två var Piff nere på bron och på väg in. Nu gällde det att hon inte stannat upp där innanför, alltså drog jag i bromsen när jag tassat över tröskeln. En Gustav i full karriär brukar inte mottas med jubel och hurrarop, precis. Nä, puh, ingen där. Men hon väntade i matrummet. Och så jamrans typiskt. Som vanligt ska hon nosa runt överallt på mig...

Ja, jag ÄR Gustav känner du väl...vi har ju träffats trillionersjuttiohundrafemton gånger!!!

Men jag, då?

Men när jag ska nosa litet på henne, då backas det och fy och aja, baja. 

Nu ska jag inte låta såna småsaker fördunkla mitt sinne. Jag har ju lärt mig ett och annat genom åren, hur jag ska agera, eller inte agera. Och om jag ska vara riktigt ärlig -igen- är vi ju faktiskt på rätt vänskaplig tass med varann för det mesta. 

Ser fram emot en skojig dag i morgon. Jag ska få hit många gäster som jag gillar. Då blir det säkert lek med undercover-musen. Och när det gäller den, då kan jag jama att den är min! Där får Piff och Puff allt snällt vänta på sin tur, eller att vi jagar litet tillsammans. Men jag ska göra det först! Önskar er alla kompisar och era människor en härlig helg! Vi tassas igen på måndag!