Den här helgen har det varit extra skönt att kunna vara ute. Där inne har det nämligen pågått städning. Så fort det ska komma gäster, är detta visst ett nödvändigt göromål? Nu har det inte stört mig, jag har ju haft mitt att sköta utomhus.
Men kan det bli litet annorlunda inne i mitt hus de närmaste dagarna, fram till torsdag. En av gästerna är nämligen litet rädd för katter. Det blir en ovan situation för mig, som gärna buffar och är social mot människor. Nu kommer jag säkert ha fullt upp med inspektioner och annat där ute, så det blir nog inte att vi träffas så mycket.
Jag är, som jamat, mest ute. Måste förstås in och kolla ibland om det ska finnas något nytt och spännande i matskålen. Tyvärr inträffar det väldigt sällan, så visiterna blir mycket korta. In, kolla skålen, vända på tassen, ut. Och inget blött har det kommit i pälsen på länge. Inte på gräset heller, för den delen, så man kan slå sig ner och njuta överallt. Jag skulle gott kunna tänka mig att alltid ha det så här!
Jag är en lugn och timid katt. Finner mig i det mesta. Tassar åt sidan när jag kan. Kloar aldrig till någon i mitt hus. Har tålamod och överseende med nästan allt. Men det finns en sak jag inte tål. Att bli nosad i baken när jag äter.
Detta stora irritationsmoment inträffar i princip dagligen. Nästan alltid när jag varit ute och jobbat en stund efter frukosten, och jag återvänder in för att fylla på magen litet. Jag är nämligen en dålig frukostätare. Tar bara litet grand på morgonen, sen vill jag ut ett tag och uträtta vissa saker, innan jag fortsätter måltiden.
Då dyker hon upp, Piff. Möter mig redan i dörren, och hänger sedan efter mig ända till matskålen. Jag är ju hungrig, och börjar genast äta. Det är då hon sätter igång med sitt förjamade nosande. Jag flyttar litet på mig. Hon följer efter. Så kan vi hålla på. Det händer, att blir jag så störd, att jag avslutar måltiden. Om matte är i närheten kör hon bort Piff. Det uppskattar jag.
Det är inte mycket jag begär. Bara att få äta med baken nosfri.