Och de satt bara och stirrade?

Jag låg och vilade, när jag hörde ett märkligt ljud? Ett liksom hasande och surrande läte, helt nytt för mig. Självklart måste en inspektion snabbt utföras. Jag hoppade ner från sängen, och begav mig ut i matrummet. Vad fick jag se? Jo, två handlingsförlamade katter stirrande på en mus, som sprang i cirklar runt, runt framför deras tassar! Uppenbarligen visste de alls hur de skulle hantera situationen? Här krävdes en erfaren veterans kunskaper!

Första momentet: Jag låtsas inte se dig...

Sedan gäller det att vara snabb med högern. Pang på, bara!

Då blir den litet yr i bollen, och man kan passa på att göra en snabb yttre besiktning

En riktig vänsterkrok på det... 

...och slaget är vunnet. Dags för slutbesiktning av det nedlagda bytet!

Hördudu, sluta låta nu! Du är ju död!? Vad är det med dig?

En snabb blick på föremålet på golvet, och jag hade förstås direkt identifierat det som en helt vanlig mus. Utan att tveka en sekund gick jag till attack, mitt framför Piffs och Puffs förvånade nosar. 

Matte påstod sen att det var en leksaksmus, men mig lurar hon inte! De springer inte omkring, det vet väl jag! Fast litet konstigt var det, för sedan lade hon musen på matbordet? 

Jag gör nog klokt i att förtära mina möss i avskildhet hädanefter, där ute, om jag ska få ha min mat ifred.

Fit for fight

Allt inneliggande får inte inverka på min jaktförmåga. Beslutade mig därför att träna på några lämpliga byten.

Hittade några som stod och tryckte i ett hörn. De stirrade trotsigt på mig utan att blinka. Jag var utmanad! Snabbt kalkylerade jag över riskerna. De var två, och beväpnade. Jag intog attackställning. Kom an, då! De rörde inte en min! Riktiga hårdingar! Ni tigger om det...det var er sista chans...
Jag slog till, hårt och brutalt. De blev nog totalt överrumplade av min snabbhet och styrka. Lade sig direkt.  Helt utslagna.

Skönt att känna att mina färdigheter är intakta.  

Då stannade jag inne

Nu ska jag berätta om min helg. I fredags kom överraskande grannen på andra sidan hit. Det är de som av någon anledning bor ihop med en skällhund. Den senares huvudsakliga uppgift i livet verkar vara just det, att skälla på allt. Inklusive mig, men jag bryr mig inte så mycket mer. Hela den familjen ägs dock av en katt-tjej. Piff och Puff är bara miniportioner jämfört med henne. Hon och jag är ungefär lika gamla, och har träffats många gånger förstås. Men inte så mycket som vi borde. När hon är här på somrarna delar vi liksom upp våra patrulleringstider, och undviker därmed närmare konfrontationer. Det har blivit ett och annat jamningsutbyte vid staketet bara.

I fredags kväll låg jag fridfullt och sov i min fåtölj, när lugnet avbröts av högst upprörda jamanden på altanen. Husse flög upp från sin soffa, och matte kom också. De undrade förstås vad som stod på? Jag hörde naturligtvis vad det handlade om, och låg lugnt kvar. Ute på altanen stod en mycket uppjagad Piff och stirrade ut i mörkret på en jättelik svart katt som satt där och stirrade tillbaka. Det var inga snälla saker de jamade till varandra, kan jag meddela. Till slut gick matte ut, och då flydde grannkatten. Piff kom in, och allt blev lugnt och tyst. Jag kunde fortsätta sovandet.

På lördagen hade jag besök, men de fick mest klara sig själva. Passade på att vara ute mest hela dagen. Mycket bra planerat, för på söndagen kunde jag inte tassa ut på hela dagen. Det var farligt att vara ute, sa matte, och jag hade inga invändningar. Till och med jag kan ge upp utelivet, när jag hör hur det viner och tjuter där ute. Envis är jag, men dum är jag inte.