Då stannade jag inne

Nu ska jag berätta om min helg. I fredags kom överraskande grannen på andra sidan hit. Det är de som av någon anledning bor ihop med en skällhund. Den senares huvudsakliga uppgift i livet verkar vara just det, att skälla på allt. Inklusive mig, men jag bryr mig inte så mycket mer. Hela den familjen ägs dock av en katt-tjej. Piff och Puff är bara miniportioner jämfört med henne. Hon och jag är ungefär lika gamla, och har träffats många gånger förstås. Men inte så mycket som vi borde. När hon är här på somrarna delar vi liksom upp våra patrulleringstider, och undviker därmed närmare konfrontationer. Det har blivit ett och annat jamningsutbyte vid staketet bara.

I fredags kväll låg jag fridfullt och sov i min fåtölj, när lugnet avbröts av högst upprörda jamanden på altanen. Husse flög upp från sin soffa, och matte kom också. De undrade förstås vad som stod på? Jag hörde naturligtvis vad det handlade om, och låg lugnt kvar. Ute på altanen stod en mycket uppjagad Piff och stirrade ut i mörkret på en jättelik svart katt som satt där och stirrade tillbaka. Det var inga snälla saker de jamade till varandra, kan jag meddela. Till slut gick matte ut, och då flydde grannkatten. Piff kom in, och allt blev lugnt och tyst. Jag kunde fortsätta sovandet.

På lördagen hade jag besök, men de fick mest klara sig själva. Passade på att vara ute mest hela dagen. Mycket bra planerat, för på söndagen kunde jag inte tassa ut på hela dagen. Det var farligt att vara ute, sa matte, och jag hade inga invändningar. Till och med jag kan ge upp utelivet, när jag hör hur det viner och tjuter där ute. Envis är jag, men dum är jag inte.