En gång för länge sen...

Ni, som följt min blogg här bara på senare tid, tror säkert att jag och Puff aldrig varit vänner. Det är fel. För längesen var hon faktiskt kär i mig. Eller nåt sånt. Jag har berättat om det förut, men det är många år sedan. En så märklig upplevelse kan jag gott skriva om en gång till.
 
Det här hände innan de flyttade hit, Piff och Puff. De var emellertid rätt ofta här och hälsade på, och då ganska många dagar i taget. På den tiden var de båda små, och inte så kaxiga som idag. Visst var det väs och fräs, men jag förstod ju att de inte var riktigt stora katter, så jag brydde mig inte så mycket. Då, som nu, var Puff den som fräste mest.

Men så en dag förändrades allt. Puff kom fram till mig och kurrade! Mer och mer intensivt lät hon. Jag blev alldeles förvirrad, och visste hur jag skulle bete mig? Vi höll på så några dagar, och jag började tycka att det var riktigt trevligt att bli uppvaktad på det där sättet. Fast jag förstod inte riktigt vad hon hade för sig när hon ålade där på golvet framför mig. Litet tafatt lade jag tassen på hennes rygg, men hon verkade inte nöjd med det? 

En morgon tvingades Puff in i transportburen. Hon var borta hela dagen. När hon kom tillbaka hade hon tratt på huvudet, och mådde inte så bra. Efter några dagar var hon som vanligt igen. Förutom att hon sedan dess aldrig har uppvaktat mig igen. Undrar just vart kurret tog vägen?

Hemma!

 Först av allt, ett enormt tack till alla mina kompisar och era sekreterare för ert stora stöd! All spinnhealing, tasshållning, nosbuffande och allt annat! Jag är alldeles överväldigad över att så många bryr sig om mig!


Det har inte varit roligt, kan ni tro. Jag har mått riktigt pyton. Och fast jag mått så dåligt har man stuckit i mig, och tvingat i mig olika äckliga saker. Lagt mig i obekväma ställningar och gjort konstiga undersökningar. Trots det har jag försökt vara vänlig mot alla. Buffat dem och så, och jamat att gillar dem ändå.


Jag har inte varit hungrig, så jag har fått mat genom en slang. Men idag kände jag att det kurrade litet grann i magen, och det var tur. Annars hade jag inte fått åka hem. Men nu är jag det. Hemma. Ska bli skönt att sova i min egen fåtölj igen. 


Tyvärr har matte drabbats av glömska när jag varit borta, för det är tomt på min matplats. Verkligen en missräkning. Även om jag inte är direkt hungrig, vill jag att allt ska vara som vanligt, förstås. Med det menar jag också att jag skulle vilja ta en runda där ute. Allt har ju stått obevakat sedan i fredags! Men det verkar tji, det också. 


Matte har fått ett papper med tråkiga förhållningsregler på. Har en aning om att den närmaste tiden inte blir riktigt som den brukar.
 

Men bara en liiiiten stund, matte?

P.S. från matte: Gustav har förmodligen en kraftig magkatarr eller magsår. Magsår syns inte på röntgen, utan då måste man söva honom och gå ner med en kamera. Detta kommer göras om blödningarna kommer tillbaka. Idag var han dock såpass pigg, att han bedömdes kunna komma hem. Han ska nu få två typer av magsårsmedicin. Dels tabletter, dels något som ska sprutas in i munnen. Och så får han bara äta specialkost i minst en vecka. Inte gå ut förrän tidigast lördag. Så nu hoppas vi att detta ska läkas. Han är en fantastisk katt, det säger alla som haft hand om honom. Kelar med alla i personalen, och finner sig snällt i alla behandlingar. Han är verkligen speciell. D.S.