Lisa: Bästa filmen

Var litet kyligt igår kväll. Beordrade matte att sätta på min favoritrulle. Har sett den massor med gånger, men det kan man göra med bra filmer, eller hur? Musen är bäst!

Fågeln tillför inte särskilt mycket till handlingen, tycker jag? Det är väl därför den inte får vara med så mycket heller. Varför ska den alls vara med i en musfilm, kan man undra?

Sen kvarstår ju mysteriet varifrån de kommer, och framför allt, vart tar de vägen??

Det är helt obegripligt!!!

Lisa: Litet uppiggande var det

Jam, vad gör man en regnig och halvkall dag som denna? Äter, förstås! Fast emellanåt är jag ute på altanen och kollar in Restaurang Pipiga Pilfinken, som öppnat för säsongen. Husse längtade efter att få träffa alla gästerna igen.

Och vet ni vad? Jag hade lyckan att idag också få hälsa på en av gästerna litet närmare! Den kom in till mig på altanen, men efter att jag burit in den i huset blev den väldigt trött och tråkig. Då tappade jag intresset för vidare bekantskap. Men det piggade upp en stund denna regniga dag.

Lisa: Och vem skulle tro på det här??

Nu ska jag berätta en historia som ni kanske inte tror på, men matte och jag kan lova att den är alldeles sann. Matte säger att hon alltid kommer fundera på vad det var som vi såg?

Det var jag som upptäckte DET först. Min svans började slå så hårt att matte kom, undrande vad det var som lät? När hon såg mitt fokuserande på något ute på farstubron tittade hon också ut. Något rörde sig där. Först trodde matte att det var en katt, fast utan svans. Men också utan öron? Och dessutom skulle det varit en jättekatt.

Så här såg DET ut, fast mera rakt i ryggen

Inte särskilt konstigt ännu, tycker ni kanske? Men hör här: DET satt på bron och gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och på huvudet låg den lilla tomma vattenkannan, 1-liters, som husse ställt på bron tidigare på kvällen!

Den låg på sidan uppe på huvudet, precis som på bilden ovan, med pipen framåt och handtaget bakåt. Hela handtaget syntes, kannan satt inte fast i något. Den är ju alldeles slät, och litet oval i formen som vattenkannor brukar vara. Att få den att balansera på huvudet borde vara ett konststycke? Men, matte och jag stod där i säkert tio minuter och tittade på DET som satt och gungade med vattenkannan som fastlimmad på skallen?? Till slut kom kannan i riktig svajning och föll ner i trappan. I samma ögonblick var DET borta, puts väck, utan att vi hann se vart DET tog vägen? 

Därmed är jag nöjd och har lagt det bakom mig, men matte går fortfarande och undrar vad som hände? För vet ni vad, DET såg ut precis som en havsörn! Men vem kan tro på en sån historia?? 

Att det skulle sitta en havsörn på vår farstubro är osannolikt i sig, men att den dessutom skulle sitta där och gunga, med en vattenkanna på skallen...då har man väl passerat alla gränser för trovärdighet??

Om ni kommer på nån förklaring på det här i helgen får ni gärna berätta den! För övrigt hoppas jag ni inte ska behöva frysa i helgen, eller bli insnöade. Det är ingen hyfs på den här vintern som kommer när man tror att det ska börja våras?! Må så gott ni kan!

 

Lisa: Stolta jag

Här sitter jag med en av mina favoriter! Det är en slags konstig fågel.

Men det är inte den som är rolig, det är..

...det långa snöret! Och allra bäst är den lilla knoppen längst ut på snöret.

Med den drar jag stolt omkring fågeln runt hela huset. Det är hur kul som helst!

Vilken saga!

Kan man ha sån tur att det kommer nedramlande talgoxar

Måste sitta och begrunda min osannolika tur en stund

precis framför ens nos? På hedersjam, jo, det kan man! Fast "talgoxe" är kanske en mer korrekt beskrivning. Men ändå! Det är precis vad hänt mig. 

Hade precis avslutat en inspektionsrunda på stranden, och var på väg hem. Jag passerade under kontorsfönstret, för att sedan runda knuten och sätta mig på trappan och spana en stund. Det är min vanliga rutin. Men den här dagen inträffade något väldigt oväntat. 

Det lät "pang" ovanför mig, och nästan direkt därefter landade den lilla steken en liten bit framför mig. Jag tog givetvis tacksamt för mig av den oväntade presenten! Matte kom snabbt runt hörnet, och jag förstod att hon också tänkt lägga vantarna på den. Naturligtvis jamade för henne att jag faktiskt var först! Hon insåg snart sitt nederlag, och avlägsnade sig taktfullt för att låta mig ha min måltid ifred.

Vilken saga, och till och med sann!


 

Kunde varit värre

Jodå, det blev precis som jag berättade i torsdags. Båda mina människor försvann då på morgonen. Naturligtvis kände jag på mig att något var på gång, det gör man ju som katt. Höll därför en låg profil, utifall att......det kunde varit instängning i bur eller nåt annat hemskt? Att bli lämnad var förstås inget kul,  men matskålarna var riktigt fulla. Mycket äta blev det. Och när det oundvikliga måste ske, jamade jag till de andra, att lådan i hallen var min. Det gick de med på. 

Kvällen därpå blev vi alla tre väckta när rymlingarna återvände. Det var så konstigt, nästan direkt var allt som vanligt igen? Som om de aldrig varit borta? Alltså föll vi snart in i de vanliga kvällsrutinerna. Innebar litet god kvällsmat, och sedan magmassage på husse för min del. 

Efter det har vi haft en behaglig helg. Var inne och tittade till mitt hus bara sporadiskt på dagarna. Knep mig för ovanlighetens skull en söndagsstek av fjädersort. Men inte blir man mätt på en sån! Jag fick tassa in och fylla på magen med en rejäl portion.

Nu är det en ny vecka, och den har börjat bra. Fick upp husse i anständig tid för att bli utsläppt. Fint arbetsväder. Båda mina människor på plats hemma. Så här vill jag ha det!


 

    

Hur är det möjligt?

Vet ni hur mycket en enda liten fjäderkotlett kan skräpa ner? Det vet jag! Hela min tomt!!

Jag brukar normalt inte bry mig så mycket om restaurangen vid fågelbordet. Tassar visserligen dit flera gånger om dagen och kollar läget, men sedan fortsätter jag under staketet in till grannen. Inte till favoriten, utan den där skällhunden bor. Fast han är bara här på somrarna, tack och lov. Resten av året utövar jag tillsyn av rätt många tomter åt det hållet. 

Skräpar ner!

Men härom dagen fortsatte jag inte till grannen som vanligt. En liten rackare satt där på marken och provocerade mig! För visst är det utmanande att bara sitta kvar där och äta, precis som om jag inte skulle vara ett dugg farlig? Såna beteenden måste förstås stävjas!

Det är ju skrattretande hur litet ätbart det finns på de här gynnarna? Resten är skräp! Nu ligger det fjädrar över hela min tomt, det har blåsten sett till. 

Hur kan det finnas så många fjädrar på den där lilla kroppen?    

En liten fågel på marken

Ibland händer det oväntade saker. Som när jag helt plötsligt fick se Piff kommande springande över gården. Såsom varande säkerhetsansvarig för den aktuella arean reagerade jag blixtsnabbt. Först och främst för att fastslå den flyendes identitet. Det dög inte att vara nästan säker. I så allvarliga incidenter måste all bevisning vara hundraprocentig. Hann precis konstatera att mitt första antagande varit korrekt, innan Piff försvann in under vedboden. Vände mig frågande om till matte. Piff fick väl inte vara här? Då förklarade hon vad som hänt.


En liten fågel hade flugit in i en av mina fönsterrutor, och satt helt stilla på marken där nedanför. I min enfald trodde jag först att hon därför skyndat sig ut för att visa mig dit. Jag kunde gärna tagit tass om den. Av någon anledning jag inte förstår, var det precis tvärtom. Hon rusade ut för att hämta in mig, och hade i hastigheten inte stängt den extra dörr som brukar stängas för att Piff inte ska smita ut.


Jahajam. Mer hann jag inte höra, förrän jag var inburen i huset. Matte gick ut igen och vaktade utanför vedboden. Jag satt där inne och väntade och väntade. Till slut kom matte tillbaka. Hon berättade att fågeln flugit iväg nu. Så nu väntade vi bara på Piffs återkomst. Strax efteråt satt hon på trappräcket, och hoppade snällt in igen när matte öppnade dörren. Och jag fick äntligen tassa ut. Allt var som vanligt igen.


Fast jag förstår fortfarande inte varför hon hade så bråttom med att få in mig?