Nu ska jag berätta en historia som ni kanske inte tror på, men matte och jag kan lova att den är alldeles sann. Matte säger att hon alltid kommer fundera på vad det var som vi såg?
Det var jag som upptäckte DET först. Min svans började slå så hårt att matte kom, undrande vad det var som lät? När hon såg mitt fokuserande på något ute på farstubron tittade hon också ut. Något rörde sig där. Först trodde matte att det var en katt, fast utan svans. Men också utan öron? Och dessutom skulle det varit en jättekatt.
 |
| Så här såg DET ut, fast mera rakt i ryggen |
Inte särskilt konstigt ännu, tycker ni kanske? Men hör här: DET satt på bron och gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och på huvudet låg den lilla tomma vattenkannan, 1-liters, som husse ställt på bron tidigare på kvällen!
Den låg på sidan uppe på huvudet, precis som på bilden ovan, med pipen framåt och handtaget bakåt. Hela handtaget syntes, kannan satt inte fast i något. Den är ju alldeles slät, och litet oval i formen som vattenkannor brukar vara. Att få den att balansera på huvudet borde vara ett konststycke? Men, matte och jag stod där i säkert tio minuter och tittade på DET som satt och gungade med vattenkannan som fastlimmad på skallen?? Till slut kom kannan i riktig svajning och föll ner i trappan. I samma ögonblick var DET borta, puts väck, utan att vi hann se vart DET tog vägen?
Därmed är jag nöjd och har lagt det bakom mig, men matte går fortfarande och undrar vad som hände? För vet ni vad, DET såg ut precis som en havsörn! Men vem kan tro på en sån historia??
Att det skulle sitta en havsörn på vår farstubro är osannolikt i sig, men att den dessutom skulle sitta där och gunga, med en vattenkanna på skallen...då har man väl passerat alla gränser för trovärdighet??
Om ni kommer på nån förklaring på det här i helgen får ni gärna berätta den! För övrigt hoppas jag ni inte ska behöva frysa i helgen, eller bli insnöade. Det är ingen hyfs på den här vintern som kommer när man tror att det ska börja våras?! Må så gott ni kan!
Inlägg
