Men så blev det ju inte riktigt som jag tänkt, fortsatte matte, för man tänker aldrig att man ska bli sjuk. Jag satt tyst och avvaktade fortsättningen. Har inte hunnit nästan något alls av det jag ville...och de där tabletterna jag måste äta nästa vecka också mår jag inte så bra på...Jag började tvätta ena bakbenet, och fortsatte neråt svansen. I stunder av oro är tvätt ett effektivt sätt att lösa inre spänningar. Kände att samtalet började få en oönskad inriktning.
Ja, du vet ju, Gustav, att ibland måste man välja. Det måste du också, om du sitter vid husknuten och det kommer en mus kilande, samtidigt som du ser en pickande fjäderkotlett en meter bort. Jag försökte se scenen framför mig. Inte oävet alls. Men mattes indragande av möss och fåglar i resonemanget gillade jag inte. Vi har visserligen ett gemensamt intresse där. Hon, av att ena sorten inte ska få finnas här, och att den andra ska gödas i överflöd. Jag, som ser till att det första önskemålet verkställs. Beträffande det andra är vi väl inte helt överens. Jag mera testar väl ibland att hullet är det rätta på dem?
Hallå, lyssnar du inte? Jag upphörde med tvättandet och ägnade henne all min uppmärksamhet. Nu är det jag som måste välja...och vi har ju kommit överens om att stress, det är inte bra. Du kommer ihåg när du beskrev tiden som småbitar, och att människorna måste bli bättre att gallra bland bitarna? Nu är det jag som måste slänga en bit. Och på den biten står det 'blogg'... Fast bara nästa vecka, förstås.
Smart taktik, det där. Först höll hon på att ge mig skrämselhicka, att jag aldrig mer skulle få tassa ner min dagbok här. Sedan kom 'bara nästa vecka', och fick det att framstå som en bagatell. En vecka. Till. Bara.
Så nu vet ni. Ingen blogg nästa vecka. Jag orkade inte argumentera. Dessutom höll husse på att skära upp vitfisk. Ibland är jag inte svårmutad.
Inlägg
