Jag är ju här!

"Är Gustav ute?" undrade matte. Hon hade inte sett mig på

Jag är ju HÄR, matte!

hela dagen. Hade hon varit uppe i anständig tid på morgonen hade vi träffats. Nu hann jag med både en morgonrunda ute och komma in igen innan hon behagade kliva upp. 

Egentligen var det både rätt varmt och uppehåll, men det blåste litet för mycket i pälsen för min smak. Alltså valde jag innelivet idag. Tassade in i gästrummet och hittade igen min låda på sängen där. Den har fått stå oanvänd ett bra tag. Så länge att matte inte ens kom på idén att leta efter mig där. Först när både hon och husse varit ute flera gånger utan att jag kommit, började de leta på allvar. Och hur svårt var det att hitta mig? Jag låg ju här hela tiden!!!

Ja, var kan jag vara?

Igår visade den sig, solen. Äntligen en dag jag kunde vara ute litet längre än enbart för att utföra det allra mest akuta! Tyvärr hade det ramlat ner vitt på lördagen, det förtog en del av solglädjen. Men jag höll mig där det var upptrampat, och det var faktiskt till de två viktigaste platserna. Först vedboden, med den lilla trappan jag gillar att sitta på, och sedan till Restaurang Pipiga Pilfinken, där jag deltog i årets fågelräkning. Åtminstone försökte, för som vanligt har det matställets gäster alltid precis ätit klart när jag kommer, och bråttom att ge sig iväg har de dessutom? 

Det hände något litet kul igår också, det där som inträffar litet då och då. Jag hörde husse fråga matte om hon sett mig? "Han ligger väl i igloon eller gästsängen", trodde hon. "Nä, där har jag tittat", svarade husse. Sen gick de och letade i alla rummen. "Han gick nog ut med dig när du hämtade ved", menade matte då. "Men jag såg honom inte", sa husse tvivlande. Då tyckte jag att det var lika bra att tassa fram. Det är lika kul varje gång, för människorna blir så glada! Sen gick husse och lade sig på soffan för att få litet magmassage, och det ställde jag förstås gärna upp på!

Om det nya året kan vi ingenting veta...

Om det nya året kan vi ingenting veta

hur vi än efter svaren leta

Det kommer bli tårar, det kommer bli skratt

och ibland blir vi arga och sura
Men varje dag är en värdefull skatt

 vi ska inte till avund låta oss lura

För varje dag får vi nytt kapital
ett dygn att förvalta på bästa sätt
Vilken gåva att få göra sina egna val
även om det inte alltid är lätt

Till dig som är sjuk önskar jag bot

 Att du som är ledsen ska hitta till ljuset

Den ensamme någon att luta sig mot

för att värma ett hjärta så fruset

Det nya året är som obruten mark

där fåror ska plöjas och fröer ska ner

De goda ska vinna på livsvilja stark

Det är åtminstone något jag ber

För hur svårt kan det vara att leva i fred

Att förstå hur lika vi inuti är

och inte på medmänniskorna se ned

Så låt oss nu bilda en Kärlekens Här

En armé av soldater med Ordet som vapen
bärande fredens och godhetens svärd
överbryggande de fientliga gapen
som då fyllda med kärlek ger hopp till vår värld

Nertassat med hjälp av min matte inför nyår 2015

Jag är tillbaka igen på måndag!

Prasslet från en matpåse

I lördags undrade jag om matte rymt på riktigt? Hon försvann mitt på dagen, och skulle bara vara borta "en stund". Med det menas väl högst ett par timmar? Hon kom inte förrän sent på kvällen! Det hade inträffat oväntade saker, påstod hon till sitt försvar. Tur för henne att det hade varit fint väder! Men kvällsmålet var gott och rikligt, och det var skönt att sedan kura ihop sig i sängen. 

På söndagen kom det en massa blött på eftermiddagen. Läge för att vara inne, alltså. Och, vet ni, då uppsökte jag mitt Hemliga Ställe! Det där, som varken matte eller husse lyckats klura ut var det är? Förra gången fick jag ju ut husse att leta efter mig i ösregnet. För jag kunde ju omöjligt vara inne? Den här gången var matte ensam, och visste att jag var i huset. Hon letade och letade, överallt. Utom där jag var, förstås! Men när jag hörde prasslet från en matpåse som öppnades, ville jag förstås hålla mig framme. 

Sen måste jag berätta att den där fågelholken bara är till bekymmer! Nu får jag tassa ut enbart genom altandörren. Inte ligga ifred på min trappa utanför den andra dörren, för det blir ett sånt väldigt liv på mamma och pappa fågel. Jag förstår ingenting? 

Där fick de nåt att fundera på

Det blev en annorlunda eftermiddag igår. Först försvann husse och matte en stund. När de kom tillbaka blev jag utkörd ur mitt växthus, trots att jag på alla sätt visade att jag ville vara kvar där. Husse påstod att det började bli så dåligt väder att han måste stänga?  Det är väl då som jag behöver växthuset som allra mest?

Nåjam, jag följde med in. Sen hände inget på en lång stund. Några timmar, eller så. Då började husse undra var jag var? Han är väl inne, trodde matte? Och så började de leta. Och leta. Och leta. Först på sängarna, soffan, i igloosarna, i gästrummet. Sedan under sängarna, under borden. Överallt. För säkerhets skull gick de runt några extra varv, ifall de missat nåt ställe?

Husse klädde på sig regnjacka och gick ut och kollade i vedboden. Tog en runda runt området, längs vägen och stranden. Var rädd att jag blivit påkörd, eller fastnat nånstans. För eftersom jag inte var inne, måste jag ju vara ute? Det började bli mörkt. Och nu var vädret riktigt, riktigt ruggigt, med regn och mycket hårda vindar. Sånt väder, som jag aldrig är ute i frivilligt. Matte ropade och ropade. Allt utan resultat.

Så hände det sig att det började det ryka in från braskaminen i den starka blåsten. Blev rätt rökigt i vardagsrummet. Då hade jag ingen lust att ligga kvar där längre. "Nämen!" utropade matte förvånat. Och lyfte upp mig. "Var kom han ifrån?" undrade husse. 

Inte ville jag berätta. Det är bra att ha en hemligt sovställe.