Idag tänker jag fredagsjama om det kloka i att vara försiktig. Det är väl inte alls detsamma som att vara rädd, vilket somliga okunniga här i huset påstår?
Min syster Piff var väldigt oförsiktig. Hon kunde stå med nosen tryckt mot dörren och invänta mattes eller husses ankomst. I samma ögonblick som dörren öppnades var hon uthoppad och ivägsprungen. Skulle jag aldrig göra! Faktiskt inte ens Gustav. Till och med han inser att viss rekognosering måste utföras innan man kliver ut. Jag har, efter grundlig forskning och långvarig spaning, kommit fram till att det är bäst att hålla sig inne i huset.
En gång för många år sedan ruckade jag på försiktighetsprincipen när en dörr hade lämnats öppen. Efter någon timmes liggande under en buske undrade jag vari tjusningen med utelivet bestod? Att jag numera håller mig inomhus har alltså ingenting alls med rädsla att göra! Utelivet är provat och icke godkänt, så enkelt är det.
Det finns tillfällen när försiktighetsprincipen aldrig får ruckas på. Jag jamar bara: Gustav. Honom måste jag alltid hålla koll på.
Noga kontrollera att han inte ligger i sängen jag tänkt lägga mig i.
Hålla ett öga bakåt när jag äter, för ibland, nej ofta, tränger han sig på för att norpa från min skål. Fast han har en full egen. Av samma mat.
Alltid se till att ha säkerhetsmarginal vid möten. Bara utifall att. Man vet aldrig. Det gäller att vara beredd. På allt.
Nu hoppas jag, Gustav och våra människor att helgen ska bli en fin för er, med lika mycket mys som jag förväntar mig!
Inlägg
