Det tänker jag på idag

Känner att jag ska ta det litet lugnt och stillsamt idag. Tänka på hur tacksam jag ska vara för varje dag jag får fortsätta tassa omkring här, tillsammans med en matte och husse som älskar mig och vill mitt bästa. Tacksam för att jag mår bra, fast jag är mer än sexton år gammal. 

Igår fick jag en påminnelse om hur fort allt kan bli annorlunda. Hur viktigt det är att värdesätta varenda dag vi har tillsammans.

Det tänker jag på idag.

Det är sånt jag kan tänka på

Här har jag, som ni ser, intagit "Klassisk Kattställning Nummer 1". Hur ofta avbildas vi inte så här, sittande, med svansen rullad runt framtassarna? Det är ett bra sätt att sitta på när man känner sig lugn och tillfreds, samtidigt som man inte vill förlora uppmärksamheten på omgivningen.

Det finns många som tycker att vi ser visa och outgrundliga ut när vi sitter så här. Visst, så är det också. Så många, många, många generationers lärdomar ligger nedärvda i oss. Vår känsliga intuition är känd, och utvecklas hela tiden. Det sistnämnda kan skrämma en del människor, har jag hört? De kan tycka att det är nästan kusligt hur vi känner på oss saker. Men vi är bara ytterst skickliga iakttagare och dessutom mästare i att läsa av människors kroppsspråk!

Det är sånt jag kan tänka på, när jag sitter på stolen med svansen på tassarna.

Och så fortsätter jag förstås att hårt hålla tassarna för att Viskas husse ska få tillbaka sin lilla katt. 

 

Jamar med August

Blev väckt i morse. Ja, jag sov inne. Mina människor var uppe innan jag hade satt ner tassarna på golvet. Ganska ovanligt. Ytterst sällan brukar det beteendet hos dem innebära något positivt. Så inte heller denna gång. Husse skulle jamas hej då till igen. Nu blir jag utan att kunna trampa mjukmage en hel vecka.

Men jag ska nog vara glad ändå. Särskilt åt att jag är katt. Jag slipper reta mig på en massa saker! Det gör matte. Mer än vanligt just nu. Inte bryr jag mig om ifall bilar parkerar så att andra bilar -mattes till exempel- med nöd och näppe tar sig fram på vår gata? Eller om fyra stycken tvåbenta cyklar i bredd på vägen, och inte bryr sig om ifall en bil kommer? Mattes till exempel. 

Det är visst en massa sånt här runt omkring nu. Matte kan komma hem och säga konstiga saker om andra tvåbentas förmåga att tänka? Då återupptar jag min undervisning, och uppjamar henne att vara mera kattlig. Hon kan ju låtsas för en liten stund att hon är Gustav. Sätta sig på altanen och speja. Snygga till pälsen litet. (Behövs!). Allt ska ske sakta, i lugn och ro. Sedan kan hon gå ut i trädgården, lägga sig på något skönt ställe i solen och bara njuta av hur bra hon har det.

"Det är synd om människorna" har visst en tvåbent som hette August sagt. Jag håller med. De har alldeles för svårt att lära sig leva kattligt.