Jamar med August

Blev väckt i morse. Ja, jag sov inne. Mina människor var uppe innan jag hade satt ner tassarna på golvet. Ganska ovanligt. Ytterst sällan brukar det beteendet hos dem innebära något positivt. Så inte heller denna gång. Husse skulle jamas hej då till igen. Nu blir jag utan att kunna trampa mjukmage en hel vecka.

Men jag ska nog vara glad ändå. Särskilt åt att jag är katt. Jag slipper reta mig på en massa saker! Det gör matte. Mer än vanligt just nu. Inte bryr jag mig om ifall bilar parkerar så att andra bilar -mattes till exempel- med nöd och näppe tar sig fram på vår gata? Eller om fyra stycken tvåbenta cyklar i bredd på vägen, och inte bryr sig om ifall en bil kommer? Mattes till exempel. 

Det är visst en massa sånt här runt omkring nu. Matte kan komma hem och säga konstiga saker om andra tvåbentas förmåga att tänka? Då återupptar jag min undervisning, och uppjamar henne att vara mera kattlig. Hon kan ju låtsas för en liten stund att hon är Gustav. Sätta sig på altanen och speja. Snygga till pälsen litet. (Behövs!). Allt ska ske sakta, i lugn och ro. Sedan kan hon gå ut i trädgården, lägga sig på något skönt ställe i solen och bara njuta av hur bra hon har det.

"Det är synd om människorna" har visst en tvåbent som hette August sagt. Jag håller med. De har alldeles för svårt att lära sig leva kattligt.