Ingen mening spela Allan

Nu börjar tråk-helgerna komma litet väl tätt? I fredags försvann husse innan jag knappt vaknat på morgonen. Det hade väl gott an, om inte matte också övergivit oss på eftermiddagen! Plus att det var så miserabelt väder, att jag med hänsyn till överlevnad inte kunnat vara ute innan hon åkte. Inte förrän sent på eftermiddagen dagen därpå behagade de komma hem igen. Ni förstår givetvis vilka olägenheter det innebar för mig del? Det finns ju gränser för hur länge man kan hålla sig...

På lördagskvällen och söndagen beslutade jag mig ändå för att trots uppenbar förfrysnings- och bortblåsningsrisk företa några kortare rundor där ute. Mycket korta! För att vara exakt, så minimala att jag precis hann uträtta det jag absolut måste. Varför spela hjälte?

I fredags ville jag avbeställa den här årstiden, som förresten människorna måste ha missutfattat namnet på? Vittern ska den förstås heta! Och förbjudas!   

Rymlingar

Vad ska man jama om detta? Först hur trevligt som helst, med två gäster, som jag träffat flera gånger förut. Direkt när vi hälsade, berättade vi för varann hur roligt det var att ännu en gång få mötas. Sedan hade vi många gemytliga stunder tillsammans på både lördagen och söndagen. Hade nästan börjat tro att det skulle fortsätta så, när jag blev väckt på måndagsmorgonen. Både husse och matte klev upp ur sängarna utan att jag befallt det? Inte minsta jam hade kommit ur min strupe?

Sedan tog de helt fräckt med mina gäster och stack! Hela dagen blev de borta, och natten med. Ännu en natt i full frihet, alltså. Inte förrän tisdag kväll kom de tillbaka. Ena gästen frågade om jag saknat dem? Så länge som växthuset stod öppet och matskålen fylld där inne, gick det väl an, svarade jag. Det var mest principen, den att människor alltid ska vara hemma hos sina katter. Och nog njöt jag litet extra av att krypa ner mellan husse och matte den natten! 

Hädanefter åks INGENSTANS utan mig!

I morse vinkade jag av mina gäster, och såg till att de kom iväg ordentligt. Nu har jag bara matte och husse att hålla reda på. Och det är inte det lättaste, kan jag jama.