Man kan alltid hoppas

För en tid sedan skrev jag om en katt som matte absolut inte ville köra på. Katten bodde i ett hus precis vid en stor väg. När matte åkte där för några dagar sedan, såg hon, att brädan upp till fönstret var borta. Katten brukade tassa upp där och sätta sig. 

Nu kan man tänka så här: De har kommit på bättre tankar i det huset, och låter katten bara vara inomhus. Brädan behövs därför inte. Eller också kan man tänka...ja, nåt annat jag nästan inte törs tänka, varför brädan inte längre finns kvar. Det får vi aldrig veta.

Både matte och husse är bekymrade för mig också, det vet jag. De tycker att jag är alldeles för dålig på att flytta mig när de kommer med bilen. Men jag litar såklart på att de inte tänker köra på mig. Fast jag har noterat att de inte gillar när jag tassar bredvid bilen. Ibland kommer de ut och lyfter iväg mig.

Nu ska jag i alla fall stajla upp mig och åka på party. Pelle fyller femton år idag, och har världens fest på gång, har sällan sett dess like. Vi kanske ses där?