Men en dag...

Den här veckan har jag tänkt litet extra på vänner som har det jobbigt i sina liv just nu. Där allting har blivit annorlunda, och inte som man hoppats. Då är det svårt att komma med någon tröst. 
Men också om man har det alldeles som vanligt, kan man ibland behöva en påminnelse att allt inte är grått. Fast man kan behöva vända sig för att upptäcka ljuset, det kan komma från oväntat håll.

Och så önskar jag alla en så bra helg som det bara går!

Om du tjatar, så...

Ska du gå och lägga dig, matte? Redan? Jaha, sov gott! Jag tänker i alla fall stanna här!

Fast om du TJATAR, så...okej, då...fast jag vill ju inte, egentligen!

Jag jamar bara...

Solen håller på att gå ner i havet. Det gör den i knappt fyra månader till. Resten av året försvinner den bakom udden. Det är nu, när havet slukar solen på kvällarna, som mitt liv är som allra bäst. Åtminstone såna här kvällar, när det ännu är alldeles varmt, och jag vet att snart kommer det spännande mörkret. Och jag måste inte tassa in för att det blir kallt! 

När jag tänker efter är det nog just det som är allra bäst med sommaren? Soliga dagar i all ära, men jag jamar bara: Varma nätter!!! Det är grejor, det!

Ser ut som en björn?

Precis som förra helgen blev det en varierad kompott. En perfekt dag med sol och värme, medan resten inte är så mycket att jama om. 

Bästa dagen på alla sätt var lördagen, för då kom minisen och hans människor och hälsade på mig. Upptäckte att han

hade en del intressanta leksaker, något jag aldrig uppmärksammat förut? Inte så att jag lekte med någon av dem, alls inte, men flera av dem var omgivna av dofter som var riktigt spännande.

Tyvärr fick minisen för sig att jag var en björn, så han vågade inte klappa mig som han brukar. Hänsynsfullt höll jag mig på några tasslängds avstånd. Lyckligtvis led hans människor inte av samma björnskräck, så jag fick mig allt en hel del extra kli i alla fall.

Förresten har husse kommit tillbaka, det gillar jag förstås. Äntligen en till som uppskattar soffliggning! På kvällarna, alltså. På dagarna har jag inte tid. När det börjar mörkna, däremot, då vill jag gärna in nu. Utelivet i mörker, som var så lockande till alldeles nyligen, har förlorat sin tjusning. 

Det är kanske dags att börja svida om till höstpälsen? 

Eller, gör det?

Önskar er alla en riktigt solig vårhelg!!!

Inte så dumt

Den allra största fördelen med att vara utekatt är att jag får uppleva mörkret. Ljus och sol i all ära, det är skönt på sitt sätt. Det är bra när man vill ligga och vila under hasselbusken, till exempel.

Men när mörkret faller, det är då all trötthet försvinner som en nyupplagd vitfiskbit på en tallrik. Jag sätter mig på bron och spanar ut över norra delen av Mitt Område. Öronen uppfattar minsta prassel av musfötter, och alla mina sinnen skärps fullt ut. Det är en härlig känsla. Förväntansfull.

Det är väldigt mycket mörker nu för tiden. Redan innan det är dags för middag, är det trevligt skumt där ute. Mycket praktiskt. På somrarna brukar matte och jag inte vara riktigt överens om när det är lämpligt att komma in. Då är det ju egentligen dags att komma in samtidigt som man tassar ut. Om man vill mörkerjaga, alltså. Det kan jag göra nu i lugn och ro, långa jaktpass. Ändå är det knappt kväll när jag kommer in!

Så länge som jag slipper det otäcka vita, tror jag faktiskt jag gillar den här årstiden.