Idag har det hänt nåt spännande!

Kan ni tro vad som har hänt mig idag? Nä, det är inte så lätt att gissa, för det är faktiskt litet overkligt för mig själv också. Jag har blivit intervjuad! Jajamen!

Efter ett rätt långt arbetspass ute på förmiddagen, låg jag på husses säng och tog igen mig, när det kom in en okänd människa i rummet. Jag låg ju som jamat och sov, men när hon började kela med mig, var jag förstås genast med på noterna. "Neka aldrig en vänlig klapp" är mitt motto. Eller "passa alltid på att kela när tillfälle ges" är ett annat.

Efter en stund satte sig matte tillsammans med den kelvänliga i matrummet, och jag tassade dit, litet nyfiken på vad det var frågan om. Jag menar, det är verkligen inte var dag som okända människor kommer in i sängkammaren och kelar med mig. Det var då som syftet med besöket visade sig. Jag skulle intervjuas! En massa frågor fick jag. Om varför jag bloggar? (Förutom att jama om min vardag, att genom min klokbok försöka få människor att må bättre) Vad jag tycker om mina inneboende människor? (Om de kunde bli generösare på godis- och vitfiskutdelning vore de helt perfekta. Åtminstone mycket bra.) Och om de tyvärr lika inneboende kattsystrarna? (Skulle hjälpa dem att packa om de flyttade.) Plus en massa annat. 

Matte fick ju vara min tolk, men jag vid hennes fötter och lyssnade noga att hon avgav korrekta svar. Och hon gjorde väl så gott hon kunde, efter sin förmåga. Sedan skulle jag fotograferas. Först fick jag sitta i mattes knä, och det var väl okej. Men sen skulle jag sitta framför datorn, ja, till och med stå framför datorn. Det var då jag satte ner tassen. Nån måtta fick det väl vara på stolligheterna? 

Därmed bestämde jag att intervjuandet och audienstiden var slut. Jag följde med besökaren ut till bilen, och tänkte tassa av henne när hon åkte. Då kom hon och lyfte iväg mig en bra bit bort. Tydligen ville hon inte bli avtassad. Alltså vände jag, och påbörjade dagens eftermiddagspatrullering. 

Litet nyfiken är jag allt på vad som ska stå i Lokaltidningen om mig? Det är visserligen två människor som ska tolka en katt, och de gör nog så bra de kan. Men med tanke på mattes obefintliga framsteg i jamiska, trots min intensivundervisning, så är det inte utan att jag känner en viss bävan blandad med spänningen.