Se, här är han!

Får jag lov att presentera: Min favvogranne!

Här är han, min allra bästaste granne. Det är på tiden att ni får se honom, så ni förstår att han finns, och inte är nån slags Mållgan som jag hittat på.

Efter en kort hälsningsprocedur hoppade jag över staketet. Stannande sedan kvar på hans tomt ett bra tag. Piff var nämligen också ute, och jag njöt av att vara ensam katt hos grannen. Hemma på min egen tomt är hon alltid ett orosmoment. Jag ser en katt röra sig, och det är klart att jag misstänker att det är Piff. Men jag måste ändå alltid smyga och kolla upp så att det verkligen är hon. Det hände flera gånger idag sedan jag kommit hem från grannen. 

Mitt smygande kan i värsta fall misstolkas som begynnande angrepp. Möjligtvis att jag kryper ihop och ser ut som om jag förbereder en attack, men det tycker inte jag kan tas som en anledning till väs och fräs. Inte alls! Och förresten, apropå väs och fräs, så blev jag utjamad idag när jag spydde. Som jag tidigare berättat, måste jag alltid jama högt innan jag spyr. När jag gjorde det idag kom Piff springande och jamade argt åt mig. Så det var bara att sluta låta. Men spydde, det gjorde jag i alla fall.

I lördags var minisen och hans människor här. Tyvärr hade de inte min stol med sig, så jag brydde mig inte om att vara inne. Gjorde en liten artighetsvisit precis när de skulle åka hem, så jag fick jamat hej då till dem. Man får inte glömma att pyssla om människor. Även om de glömmer ens stolar.

Vad menar hon?

Matte menar att jag har blivit personlighetsförändrad. Som exempel tar hon det som hände idag. 

Hon har en gammal kartong, som hon brukar lägga andra tomma kartonger i, innan de får åka vidare till kartonghimlen. När hon kom hem, slängde hon ifrån sig den tömda kartongkartongen på golvet. (Ja, hon är litet slarvig.)

Genast insåg jag vad som låg där. En äventyrsgrotta, som omedelbart måste blixtattackeras och intagas! Jag kastade mig in där, utan att tveka.

Inifrån grottan hade jag perfekt uppsikt över fiendestyrkan. När området var lyckligt befriat från motståndare, måste jag vidare in i nästa stridszon.

Läget var kritiskt, anfall kunde väntas när som helst. Jag hade varenda muskel spänd, och alla sinnen på helspänn.

Dessutom var marken minerad. Jag måste iaktta yttersta vaksamhet, och lita på att nosen skulle vara känslig nog att upptäcka alla fällor. Koncentration var bara förnamnet.

Jag lyckades ta mig välbehållen ut från frontlinjen, bara för att upptäcka att någon soldat tappat skorna i buskaget. Nya faror! Jag tog skydd där bakom, beredd på det värsta. Låg där och lurpassade en lång stund, men då ingen ägare till skorna visade sig, lämnade jag över ansvaret för bevakningen till vicekorpralen.

Vicekorpralen går på sitt skift enligt mina anvisningar. 

Vadå, personlighetsförändrad???