Se, här är han!

Får jag lov att presentera: Min favvogranne!

Här är han, min allra bästaste granne. Det är på tiden att ni får se honom, så ni förstår att han finns, och inte är nån slags Mållgan som jag hittat på.

Efter en kort hälsningsprocedur hoppade jag över staketet. Stannande sedan kvar på hans tomt ett bra tag. Piff var nämligen också ute, och jag njöt av att vara ensam katt hos grannen. Hemma på min egen tomt är hon alltid ett orosmoment. Jag ser en katt röra sig, och det är klart att jag misstänker att det är Piff. Men jag måste ändå alltid smyga och kolla upp så att det verkligen är hon. Det hände flera gånger idag sedan jag kommit hem från grannen. 

Mitt smygande kan i värsta fall misstolkas som begynnande angrepp. Möjligtvis att jag kryper ihop och ser ut som om jag förbereder en attack, men det tycker inte jag kan tas som en anledning till väs och fräs. Inte alls! Och förresten, apropå väs och fräs, så blev jag utjamad idag när jag spydde. Som jag tidigare berättat, måste jag alltid jama högt innan jag spyr. När jag gjorde det idag kom Piff springande och jamade argt åt mig. Så det var bara att sluta låta. Men spydde, det gjorde jag i alla fall.

I lördags var minisen och hans människor här. Tyvärr hade de inte min stol med sig, så jag brydde mig inte om att vara inne. Gjorde en liten artighetsvisit precis när de skulle åka hem, så jag fick jamat hej då till dem. Man får inte glömma att pyssla om människor. Även om de glömmer ens stolar.