Hur många timmar av mitt liv har jag suttit så här, väntande framför en stängd dörr? Ofta tassar jag dit och bara sätter mig, osäker på om jag verkligen vill ut? När dörren väl öppnas, kan beslutet bli ett 'nej'. Men jag sitter ändå kvar sedan, noga iakttagande dörrhandtaget, till mattes och husses förvåning?
Jag är bara beredd. Ser den här platsen som ett ställe där saker kan hända. Till exempel kan jag höra steg på trappan utanför. Sedan ringer dörrklockan. Då är jag redan på plats för att välkomna. Eller så tar någon av mina människor på skor och ytterkläder. Det gör mig förhoppningsfull, för självklart betyder det att vi ska ut på något äventyr tillsammans. Först ut, det är jag!
Inte är min väntan bortkastad tid. Nej, det är min förväntanstid.
Inlägg
