Det var nog bäst så

Min helg har varit bara bra. Ingen inkräktare i sikte, och såren efter försvarsarbetet nästa läkta. Ute har det varit så skönt, precis som hos er, gissar jag?

Igår kilade jag över till favoritgrannen och frågade om han möjligtvis hade en liten bit leverkorv att bjuda på? Det hade han. På kvällen var det han som kom och hälsade på mig, fast jag hade inget särskilt att bjuda honom på. Han fick hålla till godo med det som husse ställde fram. Sedan tittade de på bollen på teven. Jag låg en stund i hans knä, men gav mig iväg när det började bli för högljutt i rummet. Är nästan helt säker på att ingen av killarna i teven hör vad min granne ropar till dem?

Tassade ut i stället för att göra litet nytta. Tog en mus. När jag kom in igen, ville den inte vara kvar i min mage. "Klonk" sa det, när den ramlade i golvet. Det var väl klorna. Eller tänderna. Hårt var det i alla fall. Man skulle vara född med någon slags filter i halsen, som samlade upp allt det vassa. Det är ju slöseri att gå miste om hela måltiden bara för det där lilla.

I morse tassade jag av husse igen. Flera veckor ska han vara borta. Tänkte först hejda honom genom att sätta mig framför bilen, men då gasade husse. Tog ett snabbt beslut och ändrade mig. Det var nog bäst så.