Välkommen att tassa in...

God vän är alltid välkommen!







söndag 10 augusti 2014

Piff har lämnat oss




Så litet man vet...i stället för att Gustav skulle få börja jama om sommarens äventyr, måste jag med sorg berätta att lilla Piff helt oväntat fick avsluta sitt liv här på jorden i fredags.

Det började med att jag kände en mycket obehaglig lukt om henne i torsdags kväll, när hon hoppade upp i mitt knä. Men hon var som vanligt, buffade, och njöt när jag kammade henne. Ringde i alla fall till hennes veterinär på fredagsmorgonen, för jag misstänkte att det kunde vara något med tänderna. Läste på om FORL, och var inställd på att några tänder kanske skulle behöva dras ut. Eftersom Piff behövde sövas för en sådan undersökning, blev jag hänvisad till närmaste djursjukhus. Egentligen fanns ingen tid, men "kom kvart i tolv, så kan vi titta på henne och ge henne antibiotika över helgen". Kändes okej. Oroade mig mest för hur jag skulle in henne i buren, det brukade vara en pärs varje gång. 

När det var dags för avfärd låg hon och sov inne i sin igloo. Direkt jag kom dit och tittade på henne, förstod hon att något var på gång. Hon var den av katterna som oftast hade en nästan kuslig intuition. Trots det gick det rätt enkelt att få in henne i buren. Nu var det värsta gjort, tänkte jag. Om det varit så, ändå...

Väl inne i undersökningsrummet förberedde jag veterinären på att "den här katten är inte särskilt samarbetsvillig", för vid alla tidigare veterinärbesök hade det varit rätt stora problem. Innan undersökningen började tittade veterinären på Piff och undrade "är hon verkligen tolv år, hon är ju så fin?" Ja, hon var ju det... 

Men märkligt nog gjorde Piff inget motstånd alls nu? I stället för att darra i hela kroppen och vara enormt uppstressad, lät hon sig undersökas utan protester. Först kontrollerades tänderna, "ser inte farligt ut, litet tandsten, bara". Sen öppnade veterinären munnen helt och tittade i svalget. "Men, vad är det...?" Ny kontroll. "Det där ser inte alls bra ut...". 

Och hon visade mig nånting stort och rött mitt i svalget. "Det här måste jag titta närmare på. Vi får söva henne i eftermiddag. Det kan vara en inkapslad inflammation, men också något allvarligare. Du får vara beredd på det. I så fall tycker jag inte att vi ska väcka henne igen". Och jag fick lämna mobilnumret, så att hon kunde nå mig medan Piff fortfarande var sövd.

Det var en chock. Aldrig, aldrig hade jag kunnat förutse detta. Visserligen hade hon sovit mer än vanligt en tid. Men hon började ju bli till åren? Och hon har alltid gillat att krypa in under filtar och överkast för att mysa? Visst hade hon ratat godiset på kvällarna senaste veckan, men tänkte, jag måste byta sort? Men annars, så blank och fin i pälsen, och lika kärleksfull som alltid.

Eftermiddagen var en pina. Inte kan hon vara så sjuk, hon är ju inte mager...och med den härliga pälsen? Eller, ska jag ställa in mig på det värsta ändå? Klockan hade varit litet mer än tolv när jag lämnade sjukhuset. Vid fem ringde hon. På tonfallet förstod jag direkt att det var dåliga nyheter. "Tumör...spruckit...infekterat...går inte att operera där...finns inget att göra...jag tycker vi ska låta henne få somna in nu..."

Så overkligt, det finns inte ord för hur ont det gjorde. Och gör. Hur kan en liten katt lämna ett så jättelikt tomrum efter sig? Ingen som väntar på mig efter duschen, och vill känna på vattnet på golvet. Ingen som sitter på skrivbordet och tålmodigt väntar på att jag ska sätta mig framför datorn, så att hon kan lägga sig på mitt knä. Eller som kommer till mig när jag sitter där, och först lägger högra tassen på mitt knä, tittar forskande på mig, är det okej att jag kommer? Ingen som kryper upp till mig i sängen och lägger sig runt halsen och tvättar mitt ansikte och hår. Ingen som formar om den ena soffkudden och gör en djup grop där för att ligga i. Allt sånt, som bara hon gjorde. 

Men det som gör allra mest ont, är min sista bild av henne, liggande ihopkrupen där i lådan, och hur hon såg på mig. Blicken. Det var som hon förstod. Och jag önskar så att jag hade kunnat stanna hos henne de sista timmarna. Det är det värsta, att jag måste lämna henne. 

För detta var inte bara en sorgens dag. Denna dag hade ett nytt litet barnbarn kommit till världen, och hans fyraårige storebror var därför med mig på sjukhuset. Kanske hade jag i chocktillståndet ändå inte kommit på tanken att stanna, kanske hade jag inte ens fått, men nu var det otänkbart. Men det smärtar mig att Piff fick vara ensam de sista fem timmarna av sitt liv. Min enda tröst är att hon inte lider mer. För det förstår jag att hon gjort. Den stora tumören måste plågat henne ordentligt, och på ett så utsatt ställe.  Och när den sprack, så ont det måste ha gjort, stackars lilla katten.

Lilla Piff, du har varit en så älskad katt, och så många tårar  jag nu gråtit för sin skull, det känns som om de aldrig ska ta slut? Du krävde aldrig något, bara gav av din tillgivenhet. Men jag vet, att jag en dag kommer kunna minnas dig, inte med tårar, utan i tacksamhet, och med ett leende.

Som ni kanske förstår, måste Gustav få lugna sig litet med sin blogg, tills det allra jobbigaste är över. Sorgen måste få stilla sig.

Gustav tar förstås det hela med ro, medan Puff saknar sin syster, och har blivit ännu mer "mattig" än vanligt. Vi får återkomma när tiden är mogen.



  

22 kommentarer:

  1. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska jama ?!
    Så sorgligt att Piff har fått åka till Regnbågsbron :(
    Var ju en vettig veterinär i alla fall som "förberedde" er på det värsta och att det i så fall var bäst att inte väcka henne igen.
    Skickar massor av Tassklappar o Tröstekramar i massor !!!

    SvaraRadera
  2. Känner med dig! Det är alltid lika svårt att skiljas från en älskad katt och ännu värre när det går så fort som i Piffs fall! Känn inte skuld att du ej var med henne de sista 5 timmarna, hon var ju sövd då så på ett sätt tycker jag att du var med henne hela tiden än då! Bilden på Piff är jätte vacker! Varma hälsningarna från Katten Svens matte Lena

    SvaraRadera
  3. Åh .. jag känner med dig. Det gör så ont och det blir ett så stort hål efter en vän som inte längre finns kvar. Den 30:e juli bestämde sig den Rutiga Katten för att lämna oss efter 19 år. Bara en katt, säger en del. En så GAMMAL katt borde du väl ha varit beredd på att mista, säger andra. Men för mig .. och för dig .. är det en älskad livskamrat som vi aldrig mer får se, som aldrig mer tassar i hälarna och som lämnar ett smärtsamt tomrum efter sig.

    Jag vänjer mig aldrig. Och i hjärtat kommer det alltid att finnas ett litet hål där hon bodde.

    SvaraRadera
  4. Känner hur ont det gör! Det ÄR ett hål i hjärtat och tills den har läkt lite kommer tårarna.
    Tänk inte på bloggen. Ni kommer igen när det allra värsta har lagt sig. Vi var där du är nu i mars då Smulan lämnade oss hastigt. Hon blev lite över 14 år.
    Vama kramar
    /Julia

    SvaraRadera
  5. Jag känner med dig. Vila i frid, lilla Piff. Xantippa

    SvaraRadera
  6. Det finns ju inga ord <3,<3 Tröstbuffar

    SvaraRadera
  7. Det är så sorgligt och det gör så ont, men vi lär oss bära sorgen och leva med det onda.
    Tänker på er, gråter med er och minns.
    Kolfart, Maja och matte skickar tröstebuffar och kramar till Gustav och hans fina familj.
    Sov gott lilla Piff.

    SvaraRadera
  8. Man är aldrig riktigt förberedd på att ens katt ska lämna en. Även om man vet att den är sjuk blir sorgen lika stark ändå. Nu får vi vara tacksamma att Piff inte behövde lida mer, Hon förstod nog att du gjorde allt du kunde för henne. Hon har haft ett bra liv och jag tror hon är tacksam för det. Ingen kunde ana hur illa det var. Nu är det ni som har det svårt - Piff har fått ro.

    SvaraRadera
  9. Vilka sorgliga nyheter! *tår på nosen*
    Det är lika hjärtslitande varje gång som en älskad familjemedlem vandrar vidare över regnbågsbron.
    *massor av tröstnosbuffar*

    SvaraRadera
  10. Kära Piffs matte! Dina ord känns så nära, så... jag deltar verkligen i er sorg och förstår absolut er smärta, men vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig. Det du skriver om "blicken" känner jag också igen så väl att hjärtat nästan stannade i kroppen på mig, för det var precis en sådan blick Conny gav mig på djursjukhuset i Karlstad den där sista kvällen när han lam i bakre kroppshalvan låg i en kuvös och absolut inte ville låta oss lyfta ut honom. Han visste, och han markerade tydligt att han stannade där han var. Först när vi sa att vi inte tänkte ta med honom hem och att vi tillät honom att tassa över Regnbågsbron, tillät han oss att lyfta ut honom ur kuvösen för att ta farväl. Sedan kröp han själv in dit igen, stödd på framtassarna.

    Du gjorde det rätta - du lät Piff gå när hon behövde det. Du tog det smärtsamma ansvaret i kärlek, och det hedrar dig. Vi sänder kramar och nosbuffar från klostergänget.

    SvaraRadera
  11. Gråter när jag läser vad som hänt Piff :(
    Inget roligt alls, när en kär familjemedlem måste lämna sin familj,
    Min Chicko vandrade vidare föra sommaren, så jag förstår också hur du känner det.

    Många kattkramar till er alla
    Ta den tid ni behöver
    Tasskram
    Mimmi, Tarzan och Sessan och matte Gunilla


    SvaraRadera
  12. Saknar ord...
    Styrkekramar från mig och nosbuffar från Bröderna Bus och Busan. ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  13. Jag sitter o gråter när jag skriver detta.
    Det är alltid lika hemskt när en älskad familjemedlem försvinner för gott.
    Och en älskad katt är en familjemedlem.
    Piff har det bra nu när hon slipper ha ont.
    På något sätt är det som att djur vet när det är dags att vandra vidare.

    Många kramar från
    Ozzys matte o husse

    SvaraRadera
  14. Åh nej. Vi beklagar sorgen så jättemycket, både husse, jag och tjejerna.
    Husse förstår precis hur du känner över att du fick lämna Piff, för han fick göra precis samma sak med Gibbe för många år sedan och var inte med när hon somnade in.
    Vi är jätteledsna för er skull.

    SvaraRadera
  15. Så jamarsorgligt att Piff har rest vidare, sånt går inte att bereda sig på. Det enda som är bra nu är att hon inte behöver ha ont i halsen och munnen. Hon litade på att matte skulle ta tass om henne så att det blev bra och det blev det ju fast inte på det sätt som tvåbeningarna vill.

    Jag, matte och Frank vill skicka våra varmaste nosbuffar till tröst.

    SvaraRadera
  16. Vet inte vad jag ska säga, vilken chock.
    Stor Tröstekram till er alla ♥

    SvaraRadera
  17. Vad ska man jama? Vilken chock! Så fruktansvärt. Stora Tröstekramar och nosbuffar till er alla

    SvaraRadera
  18. Är så ledsen, sitter här med din gripande text framför mig och kan ändå knappt fatta att det är sant att Piff så hastigt har lämnat oss. Och hur ska det då inte vara för dig? Det är alltid något man önskar annorlunda när hemska saker händer, men du kan vila tryggt i vetskapen om att Piff var älskad och omhuldad i hela sitt liv, och det är det som är viktigt. Ta hand om er nu så ses vi här igen när ni orkar och kan ♥
    Många tröstande kramar och tassklappar

    SvaraRadera
  19. Agneta - Sambos matte13 augusti 2014 kl. 00:19

    Kram!

    SvaraRadera
  20. Lilla Piffisen. :( Beklagar sorgen verkligen. Vet precis hur det känns, hur stor saknaden är.

    Kramar i massor

    SvaraRadera
  21. Tröstbuff till Puff, Gustav och till Matte.

    R.I.P Piff

    SvaraRadera
  22. Jag vill verkligen från hjärtat tacka för alla deltagande kommentarer! De har betytt så mycket för mig, och jag vet att många av er vet precis hur tufft det är. Tack, kära alla vänner för att ni finns där!

    SvaraRadera