Eller hur?

Jag sitter vid altandörren och väntar. Har varit ute precis hela förmiddagen, och det suger i magen. Jag är inte ensam. Piff sitter också här, på ett skåp alldeles bredvid mig. Hon väntar också, även om hon bara varit ute en liten stund. 'Aldrig ute mer än en kvart' verkar vara hennes motto för närvarande.

Ja, ja...hej på dig...vi sågs ju alldeles nyss...nu räcker det med nosande tycker jag...

Det räcker nu, jamade jag!

Det finns bara ett osvikligt sätt att få Piff att sluta nosa, och det är att börja nosa på henne. När jag gjorde det, försvann hon som en blixt, och blev bara ett grått streck på mattes bild. Inte mycket att visa. 

Nu måste jag få ha synpunkter på det här plåtandet. Här står alltså en fullständigt utsvulten och utmärglad katt och visar med all önskvärd tydlighet att det är av nöden att få komma in snabbt. Vad gör kattens matte? Skyndar sig att öppna dörren, och tycker jättesynd om sin kisse? Nä, hon tar fram kameran och tar bilder! Och detta är sannerligen inte enda gången det händer. Mycket viktiga saker får ideligen stå tillbaka för detta fotograferande. Det har till och med hänt, att jag fått vänta flera minuter på mitt fat med vitfisk, bara för att hon ska hämta kameran först! Upprörande, minst jamat, är vad det är!  

Har dessutom en känsla i svanstippen att detta öde är något jag delar med mina kompisar. Eller hur?