Tallrikstricket

Nu ska jag berätta vad som hände idag. Jag hade varit varit ute en sväng på morgonen som vanligt. En väldigt kort sådan, för det var riktigt kallt om tassarna. Men mitt på dagen, efter en bit lunch, kände jag för att göra ett nytt försök där ute. Hörde matte och husse diskutera lämpligheten mitt önskemål? "Vi ska ju åka snart", sa matte. "Men det är en timme dit, och det är kallt ute" svarade husse, "han kommer säkert in".

Jag har inte så noga koll på hur lång en timme är? Men något jag upptäckte var hur skönt det faktiskt var där ute!
Åtminstone om man höll sig intill väggen på favoritgrannens härbre. Där, i solen, fanns ingen snö, bara gräs. Det var där jag låg och njöt i fulla drag, när jag såg husse öppna dörren och hörde honom ropa på mig med den där onaturligt hurtiga och lena rösten, som gör att jag anar oråd.

Jag tittade tillbaka och låg lugnt kvar. Efter en liten stund upprepades samma procedur. Jag fortsatte att njuta i solskenet. Strax därpå hörde jag det. Klirrljudet av våra godistallrikar! 

I samma ögonblick satte jag högsta fart hem. Hoppade galant över staketet, och rusade över planen och uppför trappan, in genom dörren. Jam, ni förstår? Lurad igen!!!

Fast inte riktigt lurad, för jag fick faktiskt några godiskulor. Men det var ju inte det jag förväntat mig. De där tallrikarna brukar betyda vitfisk! Godiskulor har inte alls samma dignitet. Dessutom blev jag sedan inlåst, och mina människor försvann hela eftermiddagen, ända till kvällen. 

Tänk att jag går på det där tallrikstricket gång på gång?