Very Important Cats, VIC

Den här dagen har varit så normal, att det inte finns mycket att jama om. Men har ni hört om våra kompisar i landet Italien? De som bor i staden Rom? Ingen får döda dem, för de räknas som kulturarv! Tydligen bodde där en jättesnäll matte för länge sedan, som hade många pengar. För dem ordnade hon mat och att hjälp till katterna. Fast matten är i Regnbågslandet, finns det fortfarande pengar till katterna. De får mat, blir stuckna och så gör stickisar så att de inte kan få ungar. Och nu är det bestämt att alla katter ska vara skyddade och få leva. 
Det är för att de som bestämmer i Rom har förstått hur viktiga katterna är för staden.


Undrar just när de som bestämmer här ska fatta det?

Plus och minus

Så har det varit helg igen. Lördagen var litet tråkig, för matte for iväg och var borta precis hela dagen. Det var tur att det var bra väder, för jag fick vara ute. Det tycker jag förstås är det bästa, för jag kan ju alltid tassa iväg till favoritgrannen, om jag känner mig ensam.
Blev glad när jag hörde bilen komma på kvällen. Jo, nu har jag lärt mig hur mattes brummis låter. Det tog ett tag innan jag kände igen det nya ljudet. Numera skyndar jag mig det fortaste jag kan för att hälsa välkommen.  När hon har backat färdigt, sitter jag redan där beredd.

På söndagen hände något otäckt, som jag inte varit med om förut. Jag blev bombarderad! Jo, jag lovar! Helt plötsligt blev jag attackerad av vita, hårda kulor! Fruktansvärt obehagligt. Det var bara att lägga tassarna på ryggen och fly in under närmsta skydd, in under bilen. Ber att få slippa sådant hårt nedfall i fortsättningen.


Idag har det varit riktigt kattväder, alltså jättebra och lagom på alla sätt. I morse, när vi precis tassat ut, Piff och jag, bestämde vi oss för att kolla hur Puff hade det på sitt Privata Område. Det var inte alls populärt, kan jag jama.  Puff använde svärjam, och förklarade oss inte alls välkomna där. Nä nä, vi krusade inte, hon fick väl sitta där ensam...


Jag har gjort en insats med musbekämpningen idag. Matte och husse vill inte ha möss i källaren, eller någon annanstans heller, och jag gör allt jag kan för att hjälpa till. Dessutom är de förjamat goda. Jag lämnar faktiskt inte något av maten. Städat och snyggt ska det vara efter måltiden.

   *tugga tugga* 

En god helg

Här har jag intagit en stunds eftermiddagsvila i det sköna vädret. Men där kommer ju matte!

 

 

Hallåjam matte, något på gång? Nya uppdrag? Någon rymling som måste fångas? Kanin som behöver jagas iväg? Arbetsledning  i trädgården?  Inspektion i växthuset? Allmän övervakning?  Inkräktare som ska dängas upp?

 

 Kolla bara min maffiga bringa...jag bangar inte för något 

Vad sa' du? Jag måste bara streeeeeetcha först...nu e' jag beredd....vilket uppdr....vitfisk???? *swoosch*

Önskar er en lika god helg, alla mina kompisar!!!

När matte glömde dörren öppen

Allt är lugnt och fridfullt

Piff tuggar på ett grässtrå...

Jag är också där

Men så...vad är det för en svans som försvinner in där?

Vid min högra tass...det är Puff!

På den här sidan kan hon inte smita förbi

Den rackaren smiter åt fel håll!

Matte, skynda dig!

Dumma Gustav som skvallrade...

men här får jag va' ifred i alla fall

Pälsvädring

 Här får man ha sin päls i fred i alla fall...

Idag var det skarp varning för bortblåsning. Väntade i det längsta inomhus i morse, men till slut kände jag att valet stod mellan att uppsöka lådan, eller riskera att flyga iväg. Njam, kanske var jag litet väl drastisk i mitt jamval. Men helt klart var, att pälsen skulle få sig en ordentlig genomkörare där ute. Jag ogillar blåst, men ännu mer avskyr jag lådgång, så valet var lätt. 

Sedan jag uträttat det viktigaste, har jag tillbringat merparten av dagen på altanen i väntan på lugn i luften. Detta vägrar emellertid att infinna sig, så nu gör jag faktiskt kväll, och ger upp tanken på allt vidare arbete idag. En skön hemmakväll är inte så dumt, det heller. 

Och så väntar jag förstås ivrigt på nyheter om Snuffe. Mycket tasshållning och klobitning har det blivit... 

Varför låter man kattungar födas om man inte vill ha dem?

I morse fick vi läsa pälsresande saker i vår tidning. På bara några dagar har man hittat ett tjugotal övergivna katter inte så långt ifrån mig. Först en kattmamma och fyra ungar i en kartong. Ungarna blev förstås jätterädda därinne, och lyckades få hål på kartongen. Snälla människor från katthemmet Tassebo försöker fånga in dem nu. Bara fyra dagar senare hittade man tre flyttkartonger ute i skogen, som det också blivit hål i. I närheten fanns ett femtontal kattungar. Där har man lyckats lura in nio ungar i burar, och tagit dem till katthemmet, ett katthem som redan är överbekattiserat. 


Sådant här beteende styrker mig i min uppfattning, att somliga tvåbeningar inte kan utnyttja den lilla kapacitet de har, i det som sitter på halsen. Kanske ett ledningsfel i maskineriet? Tyvärr läser nog den sortens felexemplar inte kattbloggar, annars hade kanske support och felsökning kunnat åtgärda vissa av problemen. 


Varför låter man kattungar födas om man inte vill ha dem? Det skulle jag vilja ha ett svar på. Vi måste få någon form av kontroll på människorna! De måste jamare mig se till att det inte föds oönskade kattungar. Problemet är ju de där som inte har något hjärninnehåll, hur man ska få in några vettiga tankar där? 

Förmodligen måste de ha en ledarmänniska som bestämmer åt dem, eftersom de inte kan tänka själva. Alltså måste vi hitta en sådan lämplig ledare, någon som kan besluta att alla som bor med katter inte bara ska se till dem, för det är det redan beslutat om. 

Det måste bli ett plusbeslut att man blir tvungen att se till att vi inte gör ungar. Bara sådana där "fiiiiina" katter, som säljs för många pengar, får födas. Till slut kanske vi vanliga katter också skulle bli "fiiiiina"? Du och jag vet förstås hur fina vi är redan nu, men det är alldeles för få människor som fattar det.

Puff tassade in och ville också ha med ett jam om detta:

klllllllllhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhy

( Gustav e' dum, men ja' vill inte heller att man stänger in ungar i kartonger)

 Och så håller jag tassarna för att Snuffe ska bli frisk!

En tillbakablick

Eftersom jag har sett en hel del nya nosar här, tänkte jag göra en liten uppdatering om mitt tidigare liv. Tyckte att jag var rätt fiffig, när jag tassade över till mitt första blogghus i tidningen Aftonbladet för att hämta litet material där i mitt tidigare rum. Vad snopen jag blev, när jag upptäckte, att man bommat och stängt mitt utrymme! Puts väck! Matte däremot hittade en del gammalt skräp liggande där, sånt som definitivt kunde ha städats bort i stället för min dagbok.

Nåjam, i korta tassdrag tillbringade jag min barndom nästan mitt i Skåne tillsammans med min dåvarande husse. Där hade jag det jättebra tills han blev sjuk, och måste flytta till ett litet rum nånstans. Visserligen älskade jag min husse, men att tillbringa resten av mitt liv instängd i ett litet rum...nä, det ville jag inte. Det förstod han också. Så jag fick bo kvar ett tag i min gamla trädgård, medan några som hette Kattkommando Syd letade efter nya människor till mig.


Jag väntade och väntade, men det verkade som det var ont om människor som behövde en katt. Det började bli bråttom, för det skulle flytta in nya människor i mitt hus, och de ville inte dela hus med mig. Då hade jag en riktig jamartur att matte blivit övergiven av Vincent. Ni kan läsa hela den historien här. Så en fin dag i början på september för nästan precis elva år sedan satte jag ner tassarna i mitt nya hem, och fick bekanta mig med de människor jag skulle ta hand om.

Första tiden fick jag valla dem runt i koppel. De var väl inte riktigt säkra på Mitt Område, kan jag tro. Efter tass som de kände sig mer och mer säkra, kunde jag släppa på kopplingstvånget, och släppa ut dem på egen fot. Nu, efter elva år, litar jag på dem, och har själv förstås full kontroll på varenda sten och buske här. 


Jag har aldrig känt något behov av att utforska andra områden. De enda gånger jag varit borta oplanerat, är när tvåbeningar brustit i kontrollen av lokaler. Man har missat att försäkra sig om att arbetande katter slutfört jobbet där inne, de har bara gått ut och låst. Det är sååå långtråkigt att sitta och vänta i källare och bodar. 


I ganska många år var det för det mesta vi tre, jag och matte och husse. Ibland reste matte och husse bort på jobb, då fick jag bo hos en lillhusse. Hos honom bodde också Piff och Puff. Sedan slutade matte resa iväg, hon jobbade hemma i stället. Skönt, då slapp jag åka till kattsystrarna. Så skulle lillhussen resa iväg en gång, och Piff och Puff skulle få bo här ett tag. Taget gick, och ännu mera tag försvann. Till slut hade det gått så långt tag, att de helt enkelt hade bosatt sig här i stället.


Utan min vetskap hade det tydligen beslutats att det var bättre för dem här, för lillhussen var borta så länge varje dag. Jag har väl till slut accepterat detta, men helst skulle jag förstås vilja vara ensam katt här. De är så in i morrhårsfästet misstänksamma mot mig. Minsta oförsiktiga tassrörelse från min sida resulterar i massiva angrepp med pälsklös. Gör därför rejäla undanmanövrar för att undvika konfrontationer.


Men, i stort sett har jag fått ett riktigt fint kattliv. Jag har en hel, egen strand att tassa omkring på. En favoritgranne som förser mig med diverse läckerheter och trevlig samvaro. Och så förstås min matte och husse, som jag ständigt, med varierande resultat, försöker uppfostra till flitigare dörröppnare och matutdelare. 

Det var en snabb resumé över min dagbok så här långt. Hoppas det finns många kapitel kvar att skriva... 

Och så håller jag tassarna för Snuffe...hela tiden...