Besök av den svartklädde

Mina förhoppningar beträffande helgens kalas infriades. Nu ska jag direkt erkänna, att jag mest deltog i förberedelserna. Det skulle bjudas på smörgåstårtor med många räkor på. De doftade förföriskt. Precis som jag hoppats, råkade det ramla ner några räkor på golvet, när matte skulle lyfta över dem på ett fat. Det var precis den räkdos jag önskade. När matte sedan gav mig en till, tackade jag artigt, men avböjde vidare räkätande. 

Efter det kände jag hur solen lockade där ute, så jag var inte inne så mycket när mina gäster anlänt. Var och tittade till dem några gånger, och tassade runt och hälsade. Ja, och så höll jag ett vakande öga på några av mina gäster, som enligt min mening överskred gränsen för hur långt man får bege sig från mitt hus. De såg inte den, utan travade bara vidare. Vid inräkningen litet senare kunde jag dock konstatera att ingen saknades, så denna gång slutade rymningen lyckligt.

I morse kom den där svartklädde med värstingsnabeldraken. Vår vanliga drake är som ett stilla jamkurr, om man jämför. Som tur är, äter draken bara i vår braskamin. Skulle han komma ut i huset, kan jag sätta min vänstertass på, att Puff inte skulle överleva. Själv är jag ju aningen mera förhärdad, men nog känner jag hur det suger i flyktnerven när draken är i gång. 


När den svartklädde gett sig iväg, försvann både husse och matte också. Det gjorde inte så mycket. Jag tassade över till favoritgrannen, och fick veta att han ska åka bort några dagar. Fast först i morgon. Tyvärr ska han inte till det tyska landet, utan ännu längre bort. Förmodligen så långt, att någon påfyllning av leverkorvsförrådet är utesluten. Får hålla till godo med leverpastej  i stället. Men det är rätt okej, det också.