En solvarm nos

Lycka är en solvarm nos

Igår hade jag ju en lyckodag, med besök i växthuset bland annat. Den här dagen har inte varit så mycket sämre. Redan innan det var riktigt ljust jamade jag ifrån på skarpen att det var dags att påbörja dagens utejobb. Matte mumlade något om att jag lät som nån slags larm? Hur som helst var det ett effektivt sätt att få upp henne!

Efter det har jag varit ute precis hela dagen. Varit rätt mycket på tomten, som jag delar med favoritgrannen. Det är mer sol där än på min alldeles egna tomt. När jag kom tillbaka därifrån, hittade jag matte borta vid restaurang Pipiga Pilfinken. Där fanns också två såna där med yviga svansar. Försmädliga rackare, helt utan hyfs. Springer omkring och smackar och retas allt de kan. Jag skulle allt bra gärna vilja lära dem ett och annat! Möjligen måste jag träna litet mer på hopp mellan grenar först?




  

Mattes ekorrkamp

Nu måste jag jama om våra ekorrar. De är nog de fetaste ekorrarna i hela landet. Matte hittade en stor hink med talgbollar i källaren. Den hade hon köpt i vintras, och glömt bort den. I mitten av april fann hon den. Eftersom talg är bara fett, tänkte hon att de nog skulle härskna till nästa vinter. Och förresten skulle nog fjäderkotletterna bli glada över att få extra mat, även om det var vår. Matte hängde upp talgbollar. Fem-sex stycken i taget. De försvann på någon dag. Väldigt vad pippisarna var hungriga, tänkte matte, och hängde upp nya. Och nya igen. Och igen...ja, ni förstår. 

En dag såg hon ekorrarna. Så hon försökte hänga talgbollarna på alla möjliga konstiga sätt, så att ekorrarna inte skulle nå dem. Och så gömde hon talgbollar inne i en snurrbehållare av metall. Den skulle vara inbrottssäker. En dag hittade matte behållaren på marken. Länsad. Då band matte fast behållaren i en gren. Nästa morgon, när matte kom ut var hela behållaren borta! Snörena den suttit med hängde kvar, men var avgnagt. Hon letade efter behållaren överallt på marken, men den var puts väck! Då gav hon upp kampen, och slutade hänga talgbollar i det buskaget. 

Nu är det bara några talgbollar kvar i hinken. De sista har hon hängt alldeles vid husknuten, i videgrenar, som inte tål mycket tyngd. Den här natten hängde talgbollen kvar på morgonen! Seger!

Nu gäller det för mig att hitta deras bo. För någonstans måste det finnas ovanligt välgödda unga stekar. Ekorrstek är bland det mest delikata man kan äta. Och det kan väl inte vara så svårt att hitta ett bo, där det finns ett berg av talgbollar och en metallbehållare?