Vill de det?

Här sitter jag, en mager katt,

funderar, varför att

av läckerbitar man får bara en slatt?

Vill de man ska bli alldeles platt?

Platt vill jag inte bli

Nu börjar det bli riktigt illa ställt här. Man riskerar att bli ihjälklämd när man ska in och få sig en matbit! 

Matte öppnade dörren som vanligt, och jag hade precis bestämt mig för att jag nog skulle tassa in. Då är det precis som att hon ångrar sig, och säger "stanna där" med sträng röst. Dessutom blir dörrspringan mindre, så jag blir förstås bekymrad och börjar backa. Hinner precis ut innan hon stänger dörren!!! Jag fattar ingenting!

Sedan tar det bara en liten stund, innan matte åter öppnar. Nu med dörren på vid gavel, och hon har den lena rösten igen. Med nästan löjligt snäll röst ber hon mig komma in. Vis av det som nyss hänt, är jag ytterst tveksam till att hörsamma hennes begäran. Men när hon trugat ett antal gånger och lockat med mat gör jag det ändå. 

När matte öppnar nästa dörr, står Piff där beredd, tydligt frustrerad över att blivit stoppad precis när hon skulle smitit ut förut. Där kom alltså förklaringen. RymmarPiff på väg ut i expressfart = oväntad dörrstängning för Gustav. Och det var inte jag som skulle "stanna där", utan Piff. Men hur lätt var det att uppfatta allt detta i hastigheten? 

Nu har matte lovat att alltid stänga in Piff på säkert ställe innan hon öppnar för mig.  Det är nog bäst, så det inte blir en väldigt platt Gustav framöver.