Värsta jätteormen, del 2

Det knackade på dörren i morse, nästan innan det blivit ljust. Husse har rest till norra landet igen, och matte hade ingen lust att öppna. Hon var inte presentabel, påstod hon? Jag lyfte på huvudet och lyssnade, men inget mer hände, och då vilade jag också en stund till.

När vi klivit upp förstod vi varför det knackat. Jätteormen låg kvar. Och tvärs över min utfart hade den placerat ett hus! Matte var inte så glad, för hon hade en tid att passa på förmiddagen. Fast det som var dåligt för henne, var ju bra för mig! Nu slapp hon lämna mig i flera timmar! Och nog gick det bra att stanna hemma, när man måste? Ett bevis på att man ofta lämnas helt i onödan, tycker jag.

Tydligen hade ormen ätit litet för dåligt dagen innan, så den fick fortsätta käka hela natten och nästan hela den här dagen också. Nu har den äntligen försvunnit. Bara vattenpölar längs gatan finns kvar efter dess framfart. Den blev väl nödig av allt drickande? 




 

En extra bonus

Många är de gånger jag suttit vid min utfart och blivit uppmärksammad av någon förbigående. Ofta stannar de, böjer sig ner och klappar mig. Det får de gärna göra. De får till och med lyfta upp mig. Då kan vi ha en kort kelstund i all enkelhet, innan de fortsätter sin promenad, och vi har bägge fått dagen förgylld ett kort tag.



Våra människor kanske inte vill bli kliade bakom öronen vid möten med okända? Och helt säkert inte att någon lyfter dem! Men de kan väl hitta på andra sätt att vara trevliga mot varann? Man blir ju på gott humör av att ge och ta vänlighet! Att det är i mötet med en okänd gör det inte sämre. Tvärtom! En oväntad glädje blir bara en extra bonus!

Nu önskar jag att solen ska skina på er allihopa den här helgen, precis som den gör på mig just nu! Vi tassas igen på måndag.